Ibland saknar jag doften av klor

I torsdags tog jag med mig Bella och Sadie till simhallen då dem hade simlektion på eftermiddagen. Det är en mycket speciell känsla att gå in i en simhall. Doften av klor som kryper in i näsborrarna så fort jag kliver in genom dörren, ljudet av händer som smäller mot vattenytan av varje simtag, det kalla vattnet på golvet som omger mina fötter, tjejer med simmössa och baddräkt, pojkar i korta och tighta badbyxor. Alltid stöter man på någon med stora röda ringar runt ögonen på grund av alldeles för tighta simglasögon.

Det väcker så mycket minnen att gå in i en simhall. Jag började i simskolan när jag var ett par år gammal och fortsatte upp till jag var nio år. Jag älskade simningen och jag minns att min tränare sa att jag hade potential till att kunna bli en duktig simmerska. När jag blev uppflyttade i en mer avancerad grupp började vi att träna två dagar i veckan istället för en gång i veckan. Träningen blev alltmer utmanande och motivationen tröt. I samma veva spenderade jag varje lediga tid tillsammans med min bästa kompis My. Min prioritering för simningen var inte densamma och jag berätta för mamma att jag ville sluta. Hon sa att hon skulle ringa och meddela min simklubb. Den natten sov jag över hos My och jag minns att jag låg vaken länge och funderade på om det var rätt beslöt, jag älskade trots allt att vara i vattnet.

Det skulle dröja drygt 7 år innan jag hoppade i bassängen igen. Jag trodde aldrig att jag skulle få möjlighet att ta på mig en baddräkt igen, simma i en grupp och ha en tränare som motiverade och pushade mig. Jag trodde att jag var på tok för gammal och att det inte direkt fanns någon simgrupp för en 16-årig tjej som lagt simningen på hyllan för många år sedan. Jag skrev i min förra blogg om hur mycket jag saknade simningen varpå en tjej läste min blogg och sa att jag borde börja igen. Jag förklarade att jag inte trodde det fanns någon grupp som skulle passa mig. Hon sa att hon själv simmade på en ganska avslappnad nivå och det var främst för träningens skull samt för att ha roligt. Förvånansvärt kom denna tjejen från samma stad som mig och det var tack vare henne som jag började simma igen.

Jag simmade i cirka tre år och hade träning tre gånger i veckan. Till början tyckte jag det var väldigt kul och jag gick på två utav tre träningar i veckan. Jag tyckte det var på tok för tidigt att träna klockan 10 en söndag och därmed behöva gå upp klockan 07:00, det fanns inte på världskartan. Nästa år blev simningen allt viktigare för mig. Jag var med på alla träningar, fick förfrågningar om att tävla men avböjde och tyckte verkligen det var oerhört roligt. Jag tillhörde en utav dem bästa och snabbaste i gruppen. Förstå mig dock rätt, de flesta av oss var på en amatörnivå. Det fanns dock ett par väldigt duktiga i min grupp! Majoriteten av de jag simmade med var också ett par år yngre än mig men detta var enda gruppen jag kunde simma i. Alternativt byta till en ännu mer amatörgrupp där det inte verkade vara någon som helst ordning.

I samma veva utbildade jag mig som siminstruktör och började att arbeta som simtränare för barn på simskolenivå. De flesta barnen jag tog hand om var mellan 4-7 år gamla. Vanligtvis börjar man med de lägsta grupperna och jobbar sig uppåt. Jag arbetade tre dagar i veckan, efter skolan på måndagar och onsdagar samt hela söndagseftermiddagen efter min träning. Jag spenderade alltså ganska mycket timmar i simhallen, det blev som ens andra hem. När jag började arbeta som siminstruktör blev jag också tillsammans med min dåvarande pojkvän som också simmade men på en betydligt högre nivå. Där pratar vi elitnivå med träning sex dagar i veckan och oftast dubbelpass varje dag.

Jag minns när jag precis började arbeta som simtränare och befann mig i barnbassängen sidan om den stora bassängen. Jag var inte ensam om att alltid spana på elitsimmarna i bassängen sidan om. Vi alla försökte vara diskreta för att inte göra det uppenbart men det syntes på långa vägar hur vi stod och dreglade. Det går ungefär att jämföra med ett mulligt barn som stirrar på bakelserna i bagerifönstret, det syns på långt håll. Många av det tjejerna jag jobbade med var i samma ålder och det var såklart spännande att spana in killarna. Det var den åldern då man tyckte att killen med mest definierade magrutor var den mest attraktiva.

Jag började jobba som teknikinstruktör och lärde ut äldre barn. Dessa barn var någonstans mellan 9-13 år och hade nu tagit beslutet att fortsätta efter simskolenivån och var alltså där i syfte att lära sig tekniken bättre. Detta var en position många av oss instruktörer strävade efter för det innebar att vi slapp stå och frysa i bassängen i flera timmar och kunde istället gå uppe på kanten med kläder på. Jag var väldigt omtyckt av många föräldrar och redan då var det tydligt att jag ger alltid 110% när jag arbetar för att göra ett så bra jobb som möjligt.

När det tog slut mellan mig och mitt ex blev det alldeles för jobbigt att alltid stöta på honom i simhallen hela tiden. Då vår historia slutade med ett triangeldrama där han träffade en utav badvakterna som också var en siminstruktör som jag arbetade tillsammans med beslöt jag mig för att lämna simhallen. Det var för påfrestande att ha henne på en position ovanför mig samt alltid behöva se honom antingen arbeta som badvakt alternativt vara i bassängen och ha simträningen. Jag hittade även gymmet och vikterna och simningen var inte längre en prioritet för mig. Min favorittränare skulle dessutom sluta att träna oss så jag såg ingen mening med att vara kvar. Så med andra ord tog det en ganska stor vändning. Från att spendera flera dagar i veckan i simhallen till att aldrig gå dit mer.

Det var mycket av dem tankarna som passerade i mitt huvud när jag satt och kollade på tjejernas simlektion. Ibland saknar jag att vara simlärare, det är ett beundransvärt arbete och dessvärre får de flesta av oss betala oerhört dåligt för det otroliga arbete som vi gör. Vi lär ett barn att simma, möjligheten av kunna ta sig upp ur vattnet om man faller i sjön på sommaren, en möjlighet att överleva. Det är roligt att se ett barns utveckling! För vi träffar dem trots allt varje vecka under flera veckors tid, mycket sker under den perioden. Jag undrar hur mitt liv sett ut om jag var kvar i Sverige och Helsingborg. Kvar i simhallen med träning tre gånger i veckan. Kvar i bassängen flertal timmar om eftermiddagarna för att lära barn att simma. En sak är säker och det är att jag garanterat inte hade varit hälften så lycklig som jag är nu.. Trots det far tankarna iväg ibland. Tänk så mycket vi hinner uppleva under den tiden vi vandrar på jorden.

Leave a Reply