Flygresan till Melbourne!

Hej hopp!

I onsdag klockan 11.00 rullade bilen ifrån Tyresö, Dennis var vänlig och körde mig till Arlanda. Incheckningen gick smidigt, jag är alltid så nervös att resväskan ska väga mer än vad som är tillåtet. En lunch och ett par telefonsamtal senare var jag redo för avfärd. Klockan 14.30 avgick planet mot Bangkok. Resan gick bra men den kändes otroligt. Sidan om mig satt en liten flicka och hennes mamma. Jag blev så imponerad över hur otroligt uppfostrad den lilla tjejen var, under hela resan satt hon lugnt och fint och kollade film och störde absolut inte sin mamma som sov. Såg en film vid namn ”San Andreas” som hade biopremiär för inte så längesedan, kan verkligen rekommendera. Fick fruktansvärt ont i huvudet ca 45 minuter innan vi landade och som grädde på moset fick jag syn-bortfall vilket är ganska vanlig när man får migrän. En kombination av dålig sömn och stress som släpper var antagligen orsaken till min huvudvärk.

DSC_0240Klockan 05:50 skulle vi landa i Bangkok, jag tror dock att vi landade lite tidigare. Jag måste medge att flygplatsen var ganska förvirrande och jag förstod inte alls var jag skulle gå, det får gärna vara lite bättre skyltat. Det regnade väldigt mycket utanför, så pass mycket att det droppade genom taket på en del ställen. Lyckligtvis var det en väldigt kort mellanlandningen och klockan 08:10 var det dags för sista flygturen!

Sista sträckan gick betydligt mycket bättre, jag sov mer eller mindre under de första fem timmarna. Beställde att jag ville ha ”Low Calorie food”. Till frukost fick jag två kycklingfileér med grönsaker och till middag fick jag torsk med grönsaker. Jag skrattade lite när jag såg det, ett tips till alla diet människor där ute! 😉 Framför mig på flyget satt en familj med fyra stycken barn. Dessa barnen var långt ifrån lika väluppfostrade som tjejen på första flyget. Barnen slogs med varandra och gapade högljutt, resenärer runtomkring kollade väldigt konstigt mot familjen och undrade vad som skedde. När planet skulle lyfta och vi därmed blev ombedda att ta på säkerhetsbältet så struntade två utav barnen helt i detta, dem var upptagen med att slåss om fönsterplatsen. Mamman satt bara och kollade på. Dem slet i fjärrkontrollerna till teven framför dem, var övertygad om att sladden förr eller senare skulle gå av. Riktiga små snorungar med andra ord och föräldrar som sket i vilket.
DSC_0239Klockan 21.00 landade vi Melbourne och jag var så otroligt nervös att jag inte skulle komma in i landet. Jag har definitivt inget att oroa mig för men det är ju faktiskt som så, bara för att man har fått sitt visum bekräftat innebär inte det att man är garanterat att man kommer in i landet. Hur som helst var det en jätte trevlig man på flygplatsen som lotsade mig rätt, jag stod uppenbarligen i helt fel kö. Han visade var jag kunde göra incheckningen manuellt och när det inte funkade höll han ett öga på mig och kom återigen fram och hjälpte mig. Det var inga som helst bekymmer att komma igenom, jag fick inte ens några frågor om vad jag skulle göra här.

På flygplatsen väntade Marli, ”au-pair mamman”. Otroligt roligt att äntligen få träffa henne på riktigt efter ha skrivit och skypat med varandra sedan i juni. Vi åkte hem, jag sa hej till hennes mamma som var på besök samt till Alvin, ”au-pair pappan” och därefter gick jag och la mig. Slutkörd efter en lång resa!
DSC_0241Marli gav mig lite välkomst-presenter! 

 

Jag är redo för nästa äventyr!

Jag avslutade mitt 2015 tillsammans med min fantastiska vän Hanna, hennes pojkvän Max samt Marie-Helen. Vi satt tillsammans på en restaurang i Ugandas huvudstad, Kampala. För första gången på flera månader fick jag äntligen en ordentlig köttbit till middag, det är sådana småsaker som man uppskattar extra mycket efter bott i den lilla byn Kisoro i södra Uganda där utbudet av måltider inte är särskilt varierande. Å andra sidan lärde jag mig att vara tacksam över att jag ens hade möjlighet att få mat i magen. Klockan slog 00.00 och himlen lös upp av fyrverkerier.

Ett par timmar senare och ett ex antal besök på Kampalas bästa nattklubbar, tillsammans med Max var det dags att åka hemåt. Jag satt ensam bakom boda boda (motorcykel-taxi) föraren som tog mig från ena delen av Kampala till den andra. Det var inte mycket liv och rörelse på stadens gator och allt som tiden gick började det bli ljust ute. På varenda hemsida och forum där man pratar om Kampala så varnar man turister för att gå ut ensam, framförallt på kvällen och det rekommenderas att man tar en taxi. Vad är det värsta som kan hända? Kanske är jag alldeles för naiv och impulsiv för mitt eget bästa.
DSCN2149 DSCN2150IMG_9277Ett par veckor senare tackade jag ja när jag fick förfrågan från ett ungerskt/tyskt par att bli manager på deras hotell nere i Kisoro. Jag flyttade ifrån mitt kära hostel, Rafiki som varit mitt hem de senaste fyra månaderna och tog med mig mina väskor till det nya hotellet. Hotellet låg cirka 8 km ifrån Kisoro, rakt ut på den ugandiska landsbygden. Hanna och Marie-Helen befann sig i Kampala och därmed var jag på egen hand ett par veckor. Under åtta veckor, likt kontraktet sa, arbetade jag som hotell manager. Det var åtta lärorika, intensiva, spännande och otroligt krävande veckor. Där och då insåg jag att jag aldrig kommer att starta upp någon form av business i ett korrupt land, det är så tidskrävande och man blir minst sagt förtvivlad många gånger. En stor eloge till Hanna och Marie-Helen som orkar att driva sin organisation Time To Shine Foundation, ni gör ett suveränt arbete!
IMG_9697 IMG_0384Hotellet jag arbetade på samt sponsorbarnen.

Efter sju månader i Uganda var det dags att packa min väskor och bege mig hem till kalla Sverige och kära Helsingborg. Det var minst sagt ett känslosamt farväl, det händer väldigt mycket på sju månader. Tänker dock inte förneka att det var väldigt skönt att få komma hem igen. Att få sova i en säng som är fri från loppor och därmed slippa alla bett som kliar frenetiskt, få duscha under varmt vatten, få äta den mat jag vill – framförallt alla mejeriprodukter som jag saknat, ta på mig kläder som blivit ordentligt tvättade i en maskin och inte förhand. Efter min resa har jag verkligen lärt mig att uppskatta de små sakerna i livet, det må låta klyschigt men det är sanningen.
Lussebullar var också efterlängtat!

När jag kom hem från Uganda återgick jag till mitt arbete på Bagelshopen, här började jag att arbeta våren 2012. Jag trivs väldigt bra på denna arbetsplatsen och tycker väldigt mycket om min chef samt personalchef. Dessvärre har personal kommit och gått senaste åren och därmed har mina absoluta favorit kollegor dessvärre slutat. Att skopa glass och blanda ihop sallad kanske inte låter som ett drömjobb men faktum är att jag verkligen stormtrivs med det! Jag älskar att arbeta i ett socialt yrke där jag ständigt möter nya människor. Under våren arbetade jag med en ny tjej och efter ett par kunder vände hon sig till mig och sa ”Herregud, du är ju grym. Varenda kund som kommer in här lyckas du få att le!” Vad kan jag säga, det är mitt mål med varje kund, att dem ska gå ifrån butiken nöjda.
IMG_1179Varje möte med en ny kund är alltid givande, på ett eller annat sätt. Ett möte med en kund ledde mig till en arbetsintervju på Kastrup, Köpenhamns flygplats. Hon var flygvärdinna för SAS och via hennes kontakter fick jag en intervju för att bli flygvärdinna. Jag gick vidare till steg 2 av 4. Det kändes såklart tråkigt, jag kommer dock att söka flera gånger. Det värsta som kan ske är att jag återigen får ett nej. Jag hade dock redan en plan för min sommar!Klassiskt klädd var riktlinjerna på intervjun.

Efter drygt tre månader hemma i Sverige var det dags för nästa äventyr. Precis innan midsommar packade jag återigen mina resväskor och flyttade norrut, närmare bestämt upptill Tyresö och hem till min faster Patrice och min Kusin Dennis. Ett par dagar senare började jag arbeta på Swedish Fitness lagret och under åtta veckor plockade och packade jag Better Bodies/GASP kläder samt kosttillskott. Det var åtta väldigt roliga veckor!
IMG_3410Jag trivdes såpass bra i Tyresö att jag beslutade mig att stanna ett tag till. Jag skickade iväg mitt CV till ett flertal äldreboende i närheten samt till ett par personer som var i behov av en personlig assistent. Ett boende ville att jag skulle börja omgående. Jag fick två intervjuer på demensboende samt ett par stycken som ringde och ville ha intervju för att bli personlig assistent. Det var särskilt en jag mindes som sökte assistent till hennes son, hon blev så ledsen när jag talade om att det bara var under en kort period jag sökte arbete. Hon tyckte jag skulle vara superbra till hennes son sett till mina tidigare erfarenheter och vad jag har för intresse. Jag var på två intervjuer och valde att började på den andra arbetsplatsen. Ett litet demensboende vid namn Ängsgården som ligger här i Tyresö. Jag gjorde min fyra introdagar i slutet av augusti innan jag började arbeta på riktigt, mitt första jobb som undersköterska!
Igår genomförde jag mitt sista arbetspass. Under gymnasiet svor jag på att jag aldrig någonsin skulle sätta min fot på ett äldreboende. Jag har trivts väldigt bra och det har varit väldigt lärorikt och roligt att äntligen få utöva min roll som undersköterska, det var trots allt det jag utbildade mig till.

Efter drygt fyra månader i Tyresö är mina resväskor återigen packade och på imorgon beger jag mig ut på nästa äventyr. Denna gången åker jag till andra sidan jordklotet, närmare bestämt till Melbourne i Australien. Under minst sex månader kommer jag att bo här och ta hand om fyra små pojkar, jag åker alltså som en au-pair. Vad som sker efter dessa sex månader vet jag inte. Kanske stannar jag kvar hos familjen Cham i ytterligare sex månader till mitt visum går ut. Kanske flyttar jag till en annan familj. Kanske gör jag som en backpacker, tar ett arbete på en djurpark, en bananodling alternativt blir en barista. Jag ser ingen mening med att planera allt som kommer att ske, jag tar det som det kommer.. Och om jag tröttnar så byter jag och gör något nytt. Där kommer min impulsiva sida återigen in i bilden. Jag vill att mitt liv ska vara likt ett äventyr och som vi alla vet, en äventyrares största mål är att ständigt uppleva nya saker.

Summan av kardemumman, när 2015 är slut kommer jag ha hunnit med att bo på fyra olika platser i vår värld samt arbetat på fem olika arbetsplatser. Alldeles för många människor i min omgivningen säger ”Du är så modig Filippa, önskar att jag också kunde göra som du”. Den meningen kommer jag aldrig förstå mig på, varför anses det vara så modigt att resa? Och om man nu så gärna vill göra något.. Varför gör man inte bara det? Vad är det som håller en tillbaka? Hur som haver, jag är redo för nästa eskapad i livet och jag kommer anta denna utmaningen med bravur! Mitt nästa äventyr börjar i Australien, var börjar din?

43 days left!

Jag tror faktiskt att jag glömt bort att berätta en viktig liten detalj.. I början av augusti bokade jag nämligen min flygbiljett till Melbourne! Onsdagen den 21 oktober bär det av. Klockan 14:30 lyfter planet ifrån Arlanda, jag landar i Bangkok klockan 05:50 den 22 oktober. Behöver inte vänta särskilt länge i Bangkok då nästa plan avgår 08:10, landar sedan 21:00 i Melbourne. Restiden blir totalt 21 h 30 min.

Jag minns när jag var i Uganda och skulle peka ut på en karta var Sverige låg någonstans. Där och då kändes det som det var väldigt lång mellan Uganda och Sverige. Googlade precis och fick veta att avståndet mellan Sverige och Uganda är 664.5 mil medan avståndet mellan Sverige och Australien är 1382.1 mil. En weekend till Sverige känns med andra ord inte särskilt aktuellt..

43 dagar, 14 timmar, 58 minuter och 30 sekunder återstår det tills planet lyfter från Arlanda!

11796178_10153461059756635_6385482037275633774_n
Familjen Cham/Stow – Pappa Alvin, Mamma Marli, Hugo, Austin, Spencer och Sullivan.

The Cham boys!

Som jag nämnt kommer jag att åka till Australien i slutet av oktober för att arbeta
som au-pair. Jag fick kontakt med familjen via en hemsida –>
www.aupairworld.com där man gör en profil och kryssar i vilka länder man är
intresserad av att åka till samt under hur lång tidsperiod. Kanonbra att kunna välja
själv till skillnad från när man åker via Culture Care till USA och tidsperioden är ett år.

Visserligen har jag ingen organisation att luta mig tillbaka på om något skulle gå
galet men där kommer vuxenrollen in.. Man får helt enkelt ha ett kontrakt där det
klart och tydligt står vad mina arbetsuppgifter är.


Familjen består av pappa Alvin som kommer ifrån Malaysia, mamma Marli som är
född i Australien och deras fyra söner. Hugo -08, Spencer -10, Austin -12 och Sullivan
-14. Familjen bor i Melbourne i ett område som heter Essendon. Essendon ligger 15
minuter ifrån innerkärnan av staden. Det ligger som sagt i Melbourne men om ni kollar
på en karta kommer ni förstå hur otroligt stor staden är!

Jag och Marli började prata via hemsidan och därefter övergick vi till mail. Vi har haft
två Skypesamtal. Det första var tillsammans med Marli, Alvin kom även in i bilden efter
ett tag. Det andra samtalet var med Marli och pojkarna. Det var roligt att få se
grabbarna! Vi har planerat att prata igen om två veckor. Det är svårt att få till det pga
tidsskillnaden! Annars skriver vi med jämna mellanrum via Facebook.

Jag har fått ett långt mail med vad dem förväntar av mig, vad jag har för arbetstider
samt hur mycket fickpengar jag kommer få. Hittills låter allting kanonbra! Har även
mailat lite med deras nuvarande au-pair som heter Nina och kommer ifrån Tyskland,
ska skypa med henne en dag. Hon trivs som fisken i vattnet och det tror jag att jag
också kommer att göra!

Visum

I början av juli ansökte jag om visum till Australien. Vanligtvis brukar det gå väldigt fort
med ansökan och majoriteten av alla svenska sökande blir beviljade. Sandra fick sitt visum
godkänt inom 24 h. När jag inte hört något efter två veckor började jag bli lite fundersam
och besökte därför hemsidan man ansöker ifrån. När jag loggade in fick jag veta att jag var
tvungen att göra en lungröntgen för att bevisa att jag inte bär på TBC då jag bott i Uganda
i sju månader.

Den australiensiska ambassaden har godkänt två kliniker i Sverige som arbetar efter deras
system. Den ena kliniken ligger i Stockholm och den andra ligger i Göteborg. Så det var väl
aningen tur att jag befann mig i Stockholm när jag nu blev tvungen att komplettera min
ansökan. Fick en tid på kliniken ett par dagar senare, tur att jag inte behövde vänta veckor
då det medfört att min ansökan lagts ner och jag fått betala ett nytt visum.

Jag var där i måndags. Fick träffa en kvinna som tog en bild på mig, lämnade ett nummer
jag fått via ansökan som hon sedan skrev in via det här programmet dessa två klinker
använder sig av och därmed registrerade mig och slutligen fick jag en remiss till nästa
ställa där bilden skulle tas. Detta kalaset på ca 5 minuter kostade 1500 kronor!

Vidare till Sophiahemmet för röntgen, det var drop-in tider och lyckligtvis fick jag komma
in direkt! Detta kalaset kostade, i jämförelse, enbart 450 kronor. Så totalt spenderade jag
2000 kronor för att få bekräftat att jag inte har TBC. För bekräftat blev det, mindre än
24 h senare fick jag ett mail där det stod att mitt visum har blivit godkänt!

Att betala 3000 kronor för visum tyckte jag vara sura pengar.. Då kan ni tänka er hur surt
det kändes att behöva betala ytterligare 2000 kronor. Hur som haver är mitt visum nu
godkänt och det enda som fattas är en flygbiljett!