Flygresan till Melbourne!

Hej hopp!

I onsdag klockan 11.00 rullade bilen ifrån Tyresö, Dennis var vänlig och körde mig till Arlanda. Incheckningen gick smidigt, jag är alltid så nervös att resväskan ska väga mer än vad som är tillåtet. En lunch och ett par telefonsamtal senare var jag redo för avfärd. Klockan 14.30 avgick planet mot Bangkok. Resan gick bra men den kändes otroligt. Sidan om mig satt en liten flicka och hennes mamma. Jag blev så imponerad över hur otroligt uppfostrad den lilla tjejen var, under hela resan satt hon lugnt och fint och kollade film och störde absolut inte sin mamma som sov. Såg en film vid namn ”San Andreas” som hade biopremiär för inte så längesedan, kan verkligen rekommendera. Fick fruktansvärt ont i huvudet ca 45 minuter innan vi landade och som grädde på moset fick jag syn-bortfall vilket är ganska vanlig när man får migrän. En kombination av dålig sömn och stress som släpper var antagligen orsaken till min huvudvärk.

DSC_0240Klockan 05:50 skulle vi landa i Bangkok, jag tror dock att vi landade lite tidigare. Jag måste medge att flygplatsen var ganska förvirrande och jag förstod inte alls var jag skulle gå, det får gärna vara lite bättre skyltat. Det regnade väldigt mycket utanför, så pass mycket att det droppade genom taket på en del ställen. Lyckligtvis var det en väldigt kort mellanlandningen och klockan 08:10 var det dags för sista flygturen!

Sista sträckan gick betydligt mycket bättre, jag sov mer eller mindre under de första fem timmarna. Beställde att jag ville ha ”Low Calorie food”. Till frukost fick jag två kycklingfileér med grönsaker och till middag fick jag torsk med grönsaker. Jag skrattade lite när jag såg det, ett tips till alla diet människor där ute! 😉 Framför mig på flyget satt en familj med fyra stycken barn. Dessa barnen var långt ifrån lika väluppfostrade som tjejen på första flyget. Barnen slogs med varandra och gapade högljutt, resenärer runtomkring kollade väldigt konstigt mot familjen och undrade vad som skedde. När planet skulle lyfta och vi därmed blev ombedda att ta på säkerhetsbältet så struntade två utav barnen helt i detta, dem var upptagen med att slåss om fönsterplatsen. Mamman satt bara och kollade på. Dem slet i fjärrkontrollerna till teven framför dem, var övertygad om att sladden förr eller senare skulle gå av. Riktiga små snorungar med andra ord och föräldrar som sket i vilket.
DSC_0239Klockan 21.00 landade vi Melbourne och jag var så otroligt nervös att jag inte skulle komma in i landet. Jag har definitivt inget att oroa mig för men det är ju faktiskt som så, bara för att man har fått sitt visum bekräftat innebär inte det att man är garanterat att man kommer in i landet. Hur som helst var det en jätte trevlig man på flygplatsen som lotsade mig rätt, jag stod uppenbarligen i helt fel kö. Han visade var jag kunde göra incheckningen manuellt och när det inte funkade höll han ett öga på mig och kom återigen fram och hjälpte mig. Det var inga som helst bekymmer att komma igenom, jag fick inte ens några frågor om vad jag skulle göra här.

På flygplatsen väntade Marli, ”au-pair mamman”. Otroligt roligt att äntligen få träffa henne på riktigt efter ha skrivit och skypat med varandra sedan i juni. Vi åkte hem, jag sa hej till hennes mamma som var på besök samt till Alvin, ”au-pair pappan” och därefter gick jag och la mig. Slutkörd efter en lång resa!
DSC_0241Marli gav mig lite välkomst-presenter! 

 

Jag är redo för nästa äventyr!

Jag avslutade mitt 2015 tillsammans med min fantastiska vän Hanna, hennes pojkvän Max samt Marie-Helen. Vi satt tillsammans på en restaurang i Ugandas huvudstad, Kampala. För första gången på flera månader fick jag äntligen en ordentlig köttbit till middag, det är sådana småsaker som man uppskattar extra mycket efter bott i den lilla byn Kisoro i södra Uganda där utbudet av måltider inte är särskilt varierande. Å andra sidan lärde jag mig att vara tacksam över att jag ens hade möjlighet att få mat i magen. Klockan slog 00.00 och himlen lös upp av fyrverkerier.

Ett par timmar senare och ett ex antal besök på Kampalas bästa nattklubbar, tillsammans med Max var det dags att åka hemåt. Jag satt ensam bakom boda boda (motorcykel-taxi) föraren som tog mig från ena delen av Kampala till den andra. Det var inte mycket liv och rörelse på stadens gator och allt som tiden gick började det bli ljust ute. På varenda hemsida och forum där man pratar om Kampala så varnar man turister för att gå ut ensam, framförallt på kvällen och det rekommenderas att man tar en taxi. Vad är det värsta som kan hända? Kanske är jag alldeles för naiv och impulsiv för mitt eget bästa.
DSCN2149 DSCN2150IMG_9277Ett par veckor senare tackade jag ja när jag fick förfrågan från ett ungerskt/tyskt par att bli manager på deras hotell nere i Kisoro. Jag flyttade ifrån mitt kära hostel, Rafiki som varit mitt hem de senaste fyra månaderna och tog med mig mina väskor till det nya hotellet. Hotellet låg cirka 8 km ifrån Kisoro, rakt ut på den ugandiska landsbygden. Hanna och Marie-Helen befann sig i Kampala och därmed var jag på egen hand ett par veckor. Under åtta veckor, likt kontraktet sa, arbetade jag som hotell manager. Det var åtta lärorika, intensiva, spännande och otroligt krävande veckor. Där och då insåg jag att jag aldrig kommer att starta upp någon form av business i ett korrupt land, det är så tidskrävande och man blir minst sagt förtvivlad många gånger. En stor eloge till Hanna och Marie-Helen som orkar att driva sin organisation Time To Shine Foundation, ni gör ett suveränt arbete!
IMG_9697 IMG_0384Hotellet jag arbetade på samt sponsorbarnen.

Efter sju månader i Uganda var det dags att packa min väskor och bege mig hem till kalla Sverige och kära Helsingborg. Det var minst sagt ett känslosamt farväl, det händer väldigt mycket på sju månader. Tänker dock inte förneka att det var väldigt skönt att få komma hem igen. Att få sova i en säng som är fri från loppor och därmed slippa alla bett som kliar frenetiskt, få duscha under varmt vatten, få äta den mat jag vill – framförallt alla mejeriprodukter som jag saknat, ta på mig kläder som blivit ordentligt tvättade i en maskin och inte förhand. Efter min resa har jag verkligen lärt mig att uppskatta de små sakerna i livet, det må låta klyschigt men det är sanningen.
Lussebullar var också efterlängtat!

När jag kom hem från Uganda återgick jag till mitt arbete på Bagelshopen, här började jag att arbeta våren 2012. Jag trivs väldigt bra på denna arbetsplatsen och tycker väldigt mycket om min chef samt personalchef. Dessvärre har personal kommit och gått senaste åren och därmed har mina absoluta favorit kollegor dessvärre slutat. Att skopa glass och blanda ihop sallad kanske inte låter som ett drömjobb men faktum är att jag verkligen stormtrivs med det! Jag älskar att arbeta i ett socialt yrke där jag ständigt möter nya människor. Under våren arbetade jag med en ny tjej och efter ett par kunder vände hon sig till mig och sa ”Herregud, du är ju grym. Varenda kund som kommer in här lyckas du få att le!” Vad kan jag säga, det är mitt mål med varje kund, att dem ska gå ifrån butiken nöjda.
IMG_1179Varje möte med en ny kund är alltid givande, på ett eller annat sätt. Ett möte med en kund ledde mig till en arbetsintervju på Kastrup, Köpenhamns flygplats. Hon var flygvärdinna för SAS och via hennes kontakter fick jag en intervju för att bli flygvärdinna. Jag gick vidare till steg 2 av 4. Det kändes såklart tråkigt, jag kommer dock att söka flera gånger. Det värsta som kan ske är att jag återigen får ett nej. Jag hade dock redan en plan för min sommar!Klassiskt klädd var riktlinjerna på intervjun.

Efter drygt tre månader hemma i Sverige var det dags för nästa äventyr. Precis innan midsommar packade jag återigen mina resväskor och flyttade norrut, närmare bestämt upptill Tyresö och hem till min faster Patrice och min Kusin Dennis. Ett par dagar senare började jag arbeta på Swedish Fitness lagret och under åtta veckor plockade och packade jag Better Bodies/GASP kläder samt kosttillskott. Det var åtta väldigt roliga veckor!
IMG_3410Jag trivdes såpass bra i Tyresö att jag beslutade mig att stanna ett tag till. Jag skickade iväg mitt CV till ett flertal äldreboende i närheten samt till ett par personer som var i behov av en personlig assistent. Ett boende ville att jag skulle börja omgående. Jag fick två intervjuer på demensboende samt ett par stycken som ringde och ville ha intervju för att bli personlig assistent. Det var särskilt en jag mindes som sökte assistent till hennes son, hon blev så ledsen när jag talade om att det bara var under en kort period jag sökte arbete. Hon tyckte jag skulle vara superbra till hennes son sett till mina tidigare erfarenheter och vad jag har för intresse. Jag var på två intervjuer och valde att började på den andra arbetsplatsen. Ett litet demensboende vid namn Ängsgården som ligger här i Tyresö. Jag gjorde min fyra introdagar i slutet av augusti innan jag började arbeta på riktigt, mitt första jobb som undersköterska!
Igår genomförde jag mitt sista arbetspass. Under gymnasiet svor jag på att jag aldrig någonsin skulle sätta min fot på ett äldreboende. Jag har trivts väldigt bra och det har varit väldigt lärorikt och roligt att äntligen få utöva min roll som undersköterska, det var trots allt det jag utbildade mig till.

Efter drygt fyra månader i Tyresö är mina resväskor återigen packade och på imorgon beger jag mig ut på nästa äventyr. Denna gången åker jag till andra sidan jordklotet, närmare bestämt till Melbourne i Australien. Under minst sex månader kommer jag att bo här och ta hand om fyra små pojkar, jag åker alltså som en au-pair. Vad som sker efter dessa sex månader vet jag inte. Kanske stannar jag kvar hos familjen Cham i ytterligare sex månader till mitt visum går ut. Kanske flyttar jag till en annan familj. Kanske gör jag som en backpacker, tar ett arbete på en djurpark, en bananodling alternativt blir en barista. Jag ser ingen mening med att planera allt som kommer att ske, jag tar det som det kommer.. Och om jag tröttnar så byter jag och gör något nytt. Där kommer min impulsiva sida återigen in i bilden. Jag vill att mitt liv ska vara likt ett äventyr och som vi alla vet, en äventyrares största mål är att ständigt uppleva nya saker.

Summan av kardemumman, när 2015 är slut kommer jag ha hunnit med att bo på fyra olika platser i vår värld samt arbetat på fem olika arbetsplatser. Alldeles för många människor i min omgivningen säger ”Du är så modig Filippa, önskar att jag också kunde göra som du”. Den meningen kommer jag aldrig förstå mig på, varför anses det vara så modigt att resa? Och om man nu så gärna vill göra något.. Varför gör man inte bara det? Vad är det som håller en tillbaka? Hur som haver, jag är redo för nästa eskapad i livet och jag kommer anta denna utmaningen med bravur! Mitt nästa äventyr börjar i Australien, var börjar din?

Från djupet av mitt hjärta så älskar jag dig.

Älskade syster.

Vad skulle jag tagit mig till utan dig? Det absolut finaste en mamma och pappa kan ge till sina barn är syskon. Jag är så otroligt tacksam över att just du är min storasyster. Vi är så otroligt lika i många avseende, du kompletterar mig. Ingen kommer kunna ersätta de band jag har till dig, du ska veta att jag värdesätter det något enormt. Du känner mig innan och utantill, faktiskt bäst av alla. Du vet mina djupaste hemligheter och mina mörkaste sidor. Du vill mig alltid väl. Du uppmuntrar mig alltid i det jag gör. När vinden blåser hårt är du min högra hand som hjälper mig upp igen. Dina stöttande ord väger så tungt. Du är alltid ärlig och säger det jag behöver höra, oavsett om det är negativt eller positivt. Du lyssnar alltid när jag behöver prata. Vi två delar en humor som ingen förstår, en genuin glädje. Det spelar ingen roll om vi går varandra på nerverna ibland, det går oftast över ganska fort igen.

Relationen man har till sin syster är unik och den platsen kommer ingen annan kunna ta. Vi delar barndomsminnen som ingen annan kommer förstå, minnen som är oersättliga och som svetsar oss samman ännu hårdare. Hur vi byggde barbie hus av VHS band eller hur vi körde rallybil i gatan med vår trä-skrinda. Eller när jag så gärna ville sova över på ditt rum men hade ingen extra madrass så jag kröp ihop på din rosa nasse matta. För att inte tala om alla minnen uppifrån Edsbyn, när vi simmade i ån och stekte pannkakor utomhus.

Jag var så förtvivlad när du träffade Ingo, jag ville inte att han skulle ta min storasyster ifrån mig. Dessvärre blev det så ändå och ett par månader senare flyttade du upptill Värmland. Flera, flera mil hemifrån. Jag minns såväl ett brev som jag skrev till dig när du hade flyttat, där frågade jag rakt ut om du älskade Ingo mer än mig. Jag var orolig att han skulle ta min plats.

När saknaden är stor är det svårt att trösta sig med att du bara är ett samtal bort. Snart ses vi igen min älskade syster! Dessvärre blir det inte långvarigt innan vi återigen kommer spendera månader ifrån varandra. Men oavsett var jag befinner mig på detta jordklot så har jag alltid dig med mig. Glöm aldrig bort hur värdefull du är.
Juni 2015

Två veckor återstår.

God kväll!

Idag är det onsdag och min tredje arbetsdag är avklarad efter haft helgen ledig. Kändes väldigt lyxigt att ha två dagar på rad ledigt, det var välbehövligt. Jag arbetar morgonpasset imorgon, ledig på fredag och därefter arbetar jag lördag, söndag samt måndag. På måndag eftermiddag åker jag dessutom ner till Helsingborg, längtar verkligen!

Jag slutade 20.00 ikväll och sedan dess har jag hunnit med att göra matlådor, städa undan i köket, slänga in lakan i tvättmaskinen, tömma alla tvättkorgar, skriva ut viktiga papper inför resan, packa ner lite kläder samt plockat och donat lite här och var. Helt plötsligt är klockan 23.00.. Jag tror att jag skulle bli en lysande hemmafru, jag tycker faktiskt det är väldigt rogivande att få gå och pilla och plocka här hemma.

Idag åkte Dennis och Patrice till Lichtenstein, dem ska se se EM-kval matchen som är på fredag. Om 14 dagar sitter jag på planet påväg till Australien, jag längtar verkligen. Samtidigt är jag oerhört nervös och förväntansfull, precis som man ska vara inför en resa. Jag har börjat packa, både inför Helsingborg och Australien. Tanken är att jag ska packa med mig allting härifrån som jag inte kommer ta med mig till Australien.

Nej, nu är det dags att stänga ihop datorn och få ett par timmars sömn.

Prins Noah

Herregud vad detta lilla charmtroll gjorde mig glad när jag kom ner till Skåne i slutet av augusti. När jag steg in genom dörren och Noah fick syn på mig sprang han raka vägen fram till mig och slängde sig runt min hals. Han kramade om mig och sa ”Ohh, jag har saknat dig Filippa!” Därefter frågade han var jag har varit någonstans och jag berättade för honom att jag arbetar långt borta, hela vägen upp i Stockholm. Han tittade på mig och sa ”Men varför måste du vara i Stockholm?”

Två dagar senare klev jag på tåget i Lund för att åka tillbaka till Stockholm. Jag tyckte det var väldigt jobbigt den gången att behöva säga hej då till mamma. Var ledsen under resan upp och skrev därför med min kära syster, Noahs mamma, som försökte övertala mig till att stanna och arbeta i Helsingborg istället. På så sätt skulle jag ha möjlighet att spendera mer tid med vänner och familj innan det var dags för Australien. Där och då vill jag ringa till Ängsgården och säga att jag ångrat mig och därefter ta första bästa tåg hem till Helsingborg. Men jag anser att lojalitet är en oerhört viktig egenskap och därför höll jag fast vid mitt ord att ta tjänsten. Under resan upp samt under denna månaden när jag saknat familjen extra mycket har Noahs ord ekat i mitt huvud ”Varför måste du vara i Stockholm?” Lilla hjärtat 😍OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kvalitetstid med Jasmine

29/8 – Innan Andrés födelsedagskalas var jag hemma hos Jasmine och lilla Liam. Som jag redan skrivit i ett tidigare inlägg så gick jag och Emelie hem till Jasmine för att överraska henne. Det blev dessvärre inte någon längre stund och därför sa vi att vi skulle ses dagen efter istället. Jag tänkte att jag skulle stanna någon timme eller två, det slutade med att jag var där hela dagen och mamma fick komma och hämta mig för att hinna till kalaset. När vi kollade klockan insåg vi att jag varit där i hela fem timmar, tiden verkligen springer iväg när man har ett helt år att ta igen.

Vi pratade, pratade och pratade i ett. Drack kaffe och pratade lite till. Jag såg även till att mysa ordentligt med lilla Liam. Bebisar är så otroligt gosiga och man får verkligen ta vara på stunden, tiden går så fort och plötsligt har dem blivit så stora att dem inte alls vill sitta still i ens knä längre och bli överöst med pussar.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERALiam fick lite presenter av mig i form av kläder som ni ser på sista bilden. En vit ribbad body, en haklapp, en vit tjocktröja och ett par blå camouflage mjukisbyxor. Alltihop köptes på Kappahl ifrån Newbie kollektionen, köpte mycket ifrån det märket när Noah föddes, bra kvalité och skönt material för småttingarna!

Kalas för André

Den 29:e augusti var hela familjen bjudna på kalas hemma hos storebror André som fyllt 29 år. André är väldigt duktig i köket och lagar otroligt god mat. Av den anledningen köpte jag en bok till honom med tips hur man kan bygga en hamburgare på olika sätt med olika innehåll. Boken såg ut som en barnbok med flikar vilket medförde att man kunde komponera hur många olika burgare som helst! Får hoppas att boken kommer till användning och att jag bli bjuden på en ordentlig burgare en dag.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAMöttes av två saknade syskonbarn samt en snygg stora syster!

André och hans sambo Vicky flyttat in i deras lägenhet under tiden jag var i Uganda efter att ha renoverat den under en väldigt lång period. André och otroligt händig och har rivit ut hela lägenhet och byggt upp det efter deras önskemål, självklart har även Vicky hjälpt till. Däremot vill jag ge Vicky en extra stor eloge för hennes fantastiska arbete när det kommer till inredningen, hon har sannerligen ett öga för det! Deras lägenhet är så himla mysig och hemtrevlig. Hon har lagt ner mycket tid på att få fram alla detaljer och jag är verkligen avundsjuk på hur fint dem har det!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAVi blev bjudna på middag i form av lax, kyckling och såser. Till efterrätt hade Vicky lagat en tårta samt macarons. Det är ytterligen en sak Vicky är väldigt bra på, att baka! Hennes bakverk ser så fantastiska ut till skillnad från mina som ser ut som något ett dagisbarn slängt ihop.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAAlva var aningen skeptisk till macarons.

En ledig helg.

God kväll.

När jag började på Ängsgården fick jag ett schema på 75% där jag skulle täcka upp för en som precis slutat arbeta där. Jag tyckte att 75% var alldeles för lite och valde därför till ett flertal pass. Detta har medfört att jag har arbetat väldigt många timmar under september månad och haft ett fåtal lediga dagar. Det är som sagt självvalt men med facit i hand kan jag väl medge att jag tog lite vatten över huvudet när jag skrev upp mig på så pass många extra pass. Jag trodde aldrig att det skulle vara så påfrestande att arbeta på ett demensboende, då talar jag framförallt om den psykiska påfrestningen. Under en period går det självklart att arbeta så intensivt som jag har gjort men jag skulle aldrig någonsin vilja arbeta såhär under en längre tidsperiod.. Vill vidare poängtera att jag absolut inte är någon lat ungdom som inte kan arbeta. Jag klagade inte när jag arbetade heltid på lagret även om det var tungt ibland. Det är stor skillnad på den psykiska respektive fysiska påfrestningen.

Idag är det alltså lördag och jag har min första lediga helg sedan. Under september har jag arbetat samtliga lördagar men däremot har jag haft tre stycken lediga söndagar. Känns nästintill lyxigt att jag har två dagar på rad som jag är ledig. Förvisso är det välbehövligt då jag nästa vecka arbetar sex dagar. Totalt har jag åtta arbetspass kvar på Ängsgården, samtliga dagar nästa vecka förutom fredag samt två måndagar återstår. Australien närmar sig med stormsteg! Innan jag sätter mig på planet till andra sidan jordklotet ska jag göra en betydligt kortare resa och det är ner till Helsingborg.

Måndagen den 12 oktober efter mitt morgonpass på jobb beger jag mig ner till Skåneland en sista gång! Jag kommer att vara framme ganska sent i Lund och då kommer mamma hämta upp mig, ska bli så skönt att få krama om henne igen. Jag kommer att stanna till lördag eftermiddag och under dessa dagarna ska jag passa på att mysa med mina syskon, syskonbarn, farmor och farfar samt vänner. Ska ta vara på varenda liten minut jag har för sen kommer det dröja ytterligare ett år innan jag ser dem igen ❤️👪

Reebook Zpump Fusion 👟

Då motivationen att masa sig till gymmet tryter tänkte jag att ett par nya träningsskor skulle kanske göra susen! Jag har varit väldigt nöjd med mina Reebook Crossfit nano 30 som jag köpte för drygt ett år sedan. Jag har använt dem flitigt och dumt nog har jag trampat ner foten flertal gånger istället för att knyta upp skorna. Jag som vanligtvis när så otroligt rädd om mina skor är nästan förvånad över hur jag lyckats förstöra dem. Det som skett är att det blivit ett litet hål i tyget bak i hälen. Detta skaver och resulterade i en stor skoskavs blåsa efter mitt intervallpass på löpbandet.

Därför klickade jag hem ett par nya skor. Det blev ett par Reebook zpump fusion! Skorna har en pump-teknologi som består av en luftkudde som ligger över fotryggen, med hjälp av en liten knapp vid hälen pumpar man upp denna kudde som formar sig efter foten och därmed medför att skon sitter ordentligt och ger ett komfortabelt stöd.

Hittills har jag bara använt skorna två gånger så det är svårt att veta om dem lever upp till mina förväntningar. Jag trodde att man skulle känna luftkudden tydligare när man väl pumpade upp skon. Hur som haver är det en väldigt lätt sko, den är mjuk och bekväm att ha på foten. Skosnörena fyller egentligen ingen funktion utan är mest för utseendets skull.
IMG_20150917_183107
DSC_0060

28/8 – Rasmus Seebach

När jag, mamma och Vicky var mätta och belåtna efter middagen på O’Learys gick vi bort till Knutpunkten och tog färjan över till Helsingör. En kort promenad senare var vi framme vid Kulturværftet som ligger precis intill hamnen, med Kronborg slott precis bakom och ett stenkast från Helsingörs idylliska gågator. Vädret var inte på vår sida och det började regna rejält, lyckligtvis såldes det ponchos vid ingången. Jag blev minst sagt förvånad när jag insåg att majoriteten av publiken bestod av barnfamiljer. Jag trodde att han var en tonårsidol men ack så fel jag hade!
IMG_3634OLYMPUS DIGITAL CAMERA
När konserten startade upphörde regnet. Publiken sjöng och dansade i takt till musiken. Ett genuint leende satt som fastklistrad på mitt ansikte och lyckoruset spred sig inombords. Herregud vad glad kände mig den kvällen när jag äntligen fick se Rasmus uppträda! Dessvärre spelade han inte min favoritlåt, trots det var jag mer än nöjd med hans uppträdande! Det var vid ett par låtar som tårarna kom fram i ögonvrån, känslig som jag är..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Under konserten frågade han publiken om någon ville göra honom sällskap på scenen, flertal räckte upp handen och han valde ut en liten flicka vid namn Laura. Han hämtade henne ute i publiken och hon fick äran att följa med honom med upp på scenen. Hon såg livrädd ut och det dröjde inte lång tid förrän hon började gråta. Rasmus bad publiken uppmuntra henne och alla klappade. Sakta men säkert blev hon mer bekväm och sjöng med Rasmus, så fantastiskt fint av honom. Då förstår jag vad Vicky sa när hon berättade att han var populär hos familjer!
IMG_3646