Det är okej att inte vara okej.

Tjugoandre oktober tvåtusensjutton. Två har passerat sedan jag klev av flygplanet och inhalerade den australiensiska luften. Det känns smått surrealistiskt hur fort tiden har gått och framförallt de senaste senaste tio månaderna. Det nästintill skrämmer mig hur vi med stormsteg närmar oss slutet av 2017. Ett nytt år är snart här, en möjlighet att starta något nytt. De sista månaderna av detta året ska jag ägna åt att försöka bygga upp mig själv psykiskt och en gång för alla ta itu med allt det mörka som jagat mig de senaste fem åren. För två veckor sedan började jag träffa en psykolog och vi har nu påbörjat en terapi som kallas EFT vilket står för Emotionell FrihetsTeknik. Dessa vågor av känslor som jag känner inombords är inget nytt, det är bara ett tecken att mitt hjärta svämmar över och jag behöver helt enkelt få ut allting. Jag hoppas att denna terapi kommer hjälpa mig att hantera alla de känslor och att jag förhoppningsvis kommer må betydligt mycket bättre psykiskt.

Det fyra senaste veckorna har varit de tyngsta veckorna på väldigt länge. Jag har gråtit otroligt mycket och jag har slagits mot denna enorma ensamhet jag känner för tillfället. Kort efter att vi kom tillbaka från vår Europaresa åkte Johnny till Darwin för att jobba i gruvan. Detta har varit en enorm omställning och påfrestning för mig. När jag och Johnny började träffas arbetade han också i gruvan och var iväg tre veckor och sedan hemma nio dagar. Just nu är han iväg och arbetar fyra veckor och hemma sex dagar. Det är svårt att sätta ord på den smärta jag har inombords över att behöva vara ifrån den människa jag vill ha närmast. Ensamheten äter upp mig inombords och jag avskyr att varje eftermiddag komma hem till en tom en lägenheten och gå och lägga mig ensam i en kall säng varje natt. Jag trodde inte att flytten till Australien skulle påverka mig så mycket men i nuläget känns det väldigt surrealistiskt att jag ska bo här för resten av mitt liv.

Det viktigaste för mig just nu är bygga en grund som jag kan stå stabilt på. En grund där jag känner mig trygg och bekväm. Att finna vänner och känna gemenskap med andra är något som tar lång tid, det sker inte över en natt. Lyckligtvis har jag funnit ett par svenska tjejer som också är här på partnervisum. Det känns skönt att dela samma erfarenhet med andra. För vi alla befinner oss i samma situationen. Vi alla har lämnat Sverige, får trygghet, våra familjer och vår vänner. Ingen sa att skulle bli enkelt men ingen sa att skulle bli såhär tufft. Men jag är hoppfull och jag vet att något bättre väntar.

Australien är ett stort land och jag befinner mig hela vägen ner i söder medan han befinner sig på andra änden, hela vägen upp i norr. Det skulle ta mig sjuhundratjugonio timmar att gå hela vägen upp till Darwin. Varje månad spenderar vi fyra veckor ifrån varandra innan vi har sex dagar tillsammans. Det smärtar inombords varje gång han åker, det blir inte lättare med tiden. Det finns så mycket tid att låta tankar ta över. Så mycket tomrum som väntar på att bli förbrukad. Det känns som jag sitter fast på en tågstation och bara väntar, väntar och väntar fördjävulskt. Frustrationen över maktlösheten att det inte finns något att göra åt situationen i nuläget. Avståndet känns så långt när jag inser att månen stiger bakom skyskraporna framför mig men hos honom lyser solen fortfarande starkt, vi delar inte ens samma solnedgång. Jag försöker innerligt att leva här och nu, men när han inte är här, så är det bästa som sker nu enbart mediokert. Jag behöver honom vid min sida för att känna mig hel.

De jag nämnde ovan är en stor faktor till varför jag har börjat träffa en psykolog. För att helt enkelt lära mig hantera situationen som jag befinner mig i just nu. Lära mig leva med saknaden och ensamheten. Bygga upp mig själv till att bli självständig och inte beroende av någon annan för att psykiskt kunna fungera. Utöver detta har vi även diskuterade mycket av det som hänt de senaste fem åren. Allt det där mörka och tunga som jag aldrig riktigt har tagit itu med. Allt som går hand i hand och skapar en dålig cirkel. Men nu får det vara slut på det. Nu är det dags att bygga upp mig själv till något starkare än vad jag varit förut. Det är dags för en förändring. 


Otrohet och självhat.
Förlåt att jag lät honom använde dig som en leksak i hopp om att han återigen skulle bli kär i dig. Men det var han som gjorde fel, han utnyttjade dig när du var som mest sårbar och tog den delen av dig som han ville ha. Han var inte intresserad av den kärlek du gav honom, han ville bara ha dig fysiskt och när du grät av smärtan att du inte kunde ha honom nära smällde han igen bildörren och åkte, om och om igen. Jag önskar att du slapp smärtan av att somna varje natt mot en våt kudde, fylld av salta tårar. Men de tårar som rann var inte av sorg och besvikelse över att du tog min livsglädje och kärlek ifrån mig. Tårarna som rann var när jag såg mig själv i spegeln och insåg hur mycket jag misshandlade mig själv för att behandla dig som en kunglighet.

Jag vet att det är lätt att vara svartsjuk när någon ljugit dig rakt upp i ansiktet gång på gång. Men straffa inte nästa person som kommer in i ditt liv för hans misstag. Jag är så ledsen att hans brist på tillit har fått ditt självförtroende att fullständigt försvinna. Han värdesatte inte dig och han blundade för alla de fina egenskaper du har som gör dig till den fantastiska människa du är. Jag önskar att jag hade kunnat vara stark nog att bygga upp dig när du hatade dig själv som mest. Jag önskar att jag kunde få bort de mörka tankarna du hade om att du var bra nog. Jag lovar att jag en dag ska hålla dig i handen och hjälpa dig upp. Jag lovar att jag en dag ska få dig att inse hur fantastisk du är. Du är värdefull och du förtjänar riktig kärlek, inte ett destruktiv förhållande där lögner och utnyttjade är grunden.
2011 – Kort innan jag fick veta om otroheten.


Självskadebeteende och ätstörningar.
Förlåt att jag fick dig att tro att han skulle komma tillbaka och älska dig mer om du svalt dig själv och gick ner i vikt. Förlåt att jag fick dig att tro att det var något fel din kropp. Förlåt för alla milslånga promenader jag tvingat dig ut på sent på kvällen så du kan somna direkt utan att behöva kämpa mot alla hjärnspöken. Jag vet att det gör ont att natt efter natt behöva somna med tårfyllda ögon på grund av den psykiska smärtan du känner. Förlåt för alla de gånger jag tvingade dig raka vägen upp till sängen utan middag i magen. Du förtjänade inte att gå och lägga dig med en tom mage efter timmar av fysisk ansträngning. Jag trodde att jag gjorde dig en tjänst och jag trodde att du skulle börja älska dig själv mer efter alla de kilona du gick ner. Förlåt för alla tidiga vinter morgnar när jag tvingat dig upp på promenader i snön för att du ska kunna äta frukost med gott samvete. Jag är så ledsen att jag sa till dig att du måste kompensera för allt det du äter annars är du inte värd det.
2012/2013 när alla påpekade vilken smal och fin kropp jag hade utan vetskapen om hur jag behandlade min kropp.

Jag önskar att jag hade förstått att du för eller senare inte skulle klara av denna fysiska påfrestning och att hetsätningar skulle bli den bästa vän. Jag är ledsen för den skamfyllda känslan du hade när du sent på kvällarna stod och åt kall mat från kylskåpet medan resten av familjen låg och sov och slapp bevittna ditt ätstörda beteende. Jag är ledsen för att gånger du suttit på toaletten och gråtit av magsmärta efter ätit alldeles för mycket mat under ett kort tidsspann. Förlåt för alla gånger jag fått dig äta en obehaglig mängd mat och därefter tvingat dig trycka fingrarna i halsen över toaletten. Jag önskar att du slapp blodsmaken i halsen, ett avtryck av alla den magsyra som strömmats upp i din mun. Bultade huvudvärk och rödsprängda ögon. Jag är så otroligt ledsen över hur illa jag har behandlat dig under så många år. Jag önskar att jag hade samarbetat med dig istället för att jobba emot dig. Jag önskar att jag hade lyssnat på dig när du grät och skrek att jag skulle sluta misshandla dig. Det kommer ta ett par år innan du slutar misshandla din kropp men jag lovar att jag aldrig ska få dig att falla tillbaka dit, oavsett hur stark din ångest är. Den plågande ångesten är enbart ett tecken på rädsla, den kan inte döda dig. Stå emot!
April 2015 när jag kräkte varenda dag för att lindra ångesten.


Våldtäkt. 

Förlåt att jag skuldbelade dig för hans handlingar. Det var inte ditt fel. Att gå hem med någon innebär inte att personen har rätt att göra saker mot din vilja. Han kommer utnyttja ditt tillstånd och han kommer skada dig. Det kommer att göra förbannat ont och han kommer inte lyssna när du säger nej. Han kommer tro att ditt skrik var av njutning och inte av smärta, han kommer ta i hårdare och inte ens alkoholen som rinner genom ditt blod kommer kunna bedöva smärtan du känner. Han kommer fråga om han får lov att strypa dig och du kommer i ren panik säga nej men kort därefter kommer hans vidrig händer läggas som ett halsband över din hals. Det kommer bli tungt att andas men försöka att slappna av, det är snart över.

Förlåt att jag fick dig att känna dig skamsen när du sprang hem den morgonen i dina vita shorts som nu hade stora röda fläckar, jag vet att du skämdes av rädslan att möta någon som skulle tro att du fått mens, för hur skulle dem veta att blodet var ett resultat av hans aggressiva fingrar. Förlåt att jag fick dig bära en jacka mitt i sommaren för att täcka över bitmärken, illröda rivmärken och blåmärkena runt dina bröst så ingen skulle bevittna eller ifrågasätta det. Jag är så ledsen för den psykiska och fysiska smärta du fick utstå den natten.

Jag vet att du kommer rygga tillbaka nästa gång en man stryker sin hand över ditt hår av rädslan att han ska rycka tag och lämna din hårbotten om. Jag vet att du kommer känna dig obekväm nästa gång en man ligger naken sidan om dig, likaså mannen efter honom. Det kommer ta tid innan du kommer vara bekväm att ha någon intill dig igen utan rädslan att han skada dig. Det är okej att börja gråta även om det kommer få nästa kille att känna sig obekväm. Att gråta innebär inte att du är konstig eller störd. Det innebär bara att en människa en gång bröt sig in hos dig utan att du gav tillåtelse och det medför smärta när du återigen befinner dig i en utsatt situation. Blåmärkena på dina bröst kommer sakta försvinna, likaså bitmärkena på din hals och axel. Minnena kommer dock finnas kvar på din näthinna och scenariot kommer att spelas upp, om och om igen. Men precis som rivsåren längs din rygg kommer även minnen att blekna. Du kommer att lära dig att leva med det. Du kommer uppskatta ha en man nära dig igen och du kommer våga slappna av när han lägger sina armar runt dig.
Juni 2014.

Ibland saknar jag doften av klor

I torsdags tog jag med mig Bella och Sadie till simhallen då dem hade simlektion på eftermiddagen. Det är en mycket speciell känsla att gå in i en simhall. Doften av klor som kryper in i näsborrarna så fort jag kliver in genom dörren, ljudet av händer som smäller mot vattenytan av varje simtag, det kalla vattnet på golvet som omger mina fötter, tjejer med simmössa och baddräkt, pojkar i korta och tighta badbyxor. Alltid stöter man på någon med stora röda ringar runt ögonen på grund av alldeles för tighta simglasögon.

Det väcker så mycket minnen att gå in i en simhall. Jag började i simskolan när jag var ett par år gammal och fortsatte upp till jag var nio år. Jag älskade simningen och jag minns att min tränare sa att jag hade potential till att kunna bli en duktig simmerska. När jag blev uppflyttade i en mer avancerad grupp började vi att träna två dagar i veckan istället för en gång i veckan. Träningen blev alltmer utmanande och motivationen tröt. I samma veva spenderade jag varje lediga tid tillsammans med min bästa kompis My. Min prioritering för simningen var inte densamma och jag berätta för mamma att jag ville sluta. Hon sa att hon skulle ringa och meddela min simklubb. Den natten sov jag över hos My och jag minns att jag låg vaken länge och funderade på om det var rätt beslöt, jag älskade trots allt att vara i vattnet.

Det skulle dröja drygt 7 år innan jag hoppade i bassängen igen. Jag trodde aldrig att jag skulle få möjlighet att ta på mig en baddräkt igen, simma i en grupp och ha en tränare som motiverade och pushade mig. Jag trodde att jag var på tok för gammal och att det inte direkt fanns någon simgrupp för en 16-årig tjej som lagt simningen på hyllan för många år sedan. Jag skrev i min förra blogg om hur mycket jag saknade simningen varpå en tjej läste min blogg och sa att jag borde börja igen. Jag förklarade att jag inte trodde det fanns någon grupp som skulle passa mig. Hon sa att hon själv simmade på en ganska avslappnad nivå och det var främst för träningens skull samt för att ha roligt. Förvånansvärt kom denna tjejen från samma stad som mig och det var tack vare henne som jag började simma igen.

Jag simmade i cirka tre år och hade träning tre gånger i veckan. Till början tyckte jag det var väldigt kul och jag gick på två utav tre träningar i veckan. Jag tyckte det var på tok för tidigt att träna klockan 10 en söndag och därmed behöva gå upp klockan 07:00, det fanns inte på världskartan. Nästa år blev simningen allt viktigare för mig. Jag var med på alla träningar, fick förfrågningar om att tävla men avböjde och tyckte verkligen det var oerhört roligt. Jag tillhörde en utav dem bästa och snabbaste i gruppen. Förstå mig dock rätt, de flesta av oss var på en amatörnivå. Det fanns dock ett par väldigt duktiga i min grupp! Majoriteten av de jag simmade med var också ett par år yngre än mig men detta var enda gruppen jag kunde simma i. Alternativt byta till en ännu mer amatörgrupp där det inte verkade vara någon som helst ordning.

I samma veva utbildade jag mig som siminstruktör och började att arbeta som simtränare för barn på simskolenivå. De flesta barnen jag tog hand om var mellan 4-7 år gamla. Vanligtvis börjar man med de lägsta grupperna och jobbar sig uppåt. Jag arbetade tre dagar i veckan, efter skolan på måndagar och onsdagar samt hela söndagseftermiddagen efter min träning. Jag spenderade alltså ganska mycket timmar i simhallen, det blev som ens andra hem. När jag började arbeta som siminstruktör blev jag också tillsammans med min dåvarande pojkvän som också simmade men på en betydligt högre nivå. Där pratar vi elitnivå med träning sex dagar i veckan och oftast dubbelpass varje dag.

Jag minns när jag precis började arbeta som simtränare och befann mig i barnbassängen sidan om den stora bassängen. Jag var inte ensam om att alltid spana på elitsimmarna i bassängen sidan om. Vi alla försökte vara diskreta för att inte göra det uppenbart men det syntes på långa vägar hur vi stod och dreglade. Det går ungefär att jämföra med ett mulligt barn som stirrar på bakelserna i bagerifönstret, det syns på långt håll. Många av det tjejerna jag jobbade med var i samma ålder och det var såklart spännande att spana in killarna. Det var den åldern då man tyckte att killen med mest definierade magrutor var den mest attraktiva.

Jag började jobba som teknikinstruktör och lärde ut äldre barn. Dessa barn var någonstans mellan 9-13 år och hade nu tagit beslutet att fortsätta efter simskolenivån och var alltså där i syfte att lära sig tekniken bättre. Detta var en position många av oss instruktörer strävade efter för det innebar att vi slapp stå och frysa i bassängen i flera timmar och kunde istället gå uppe på kanten med kläder på. Jag var väldigt omtyckt av många föräldrar och redan då var det tydligt att jag ger alltid 110% när jag arbetar för att göra ett så bra jobb som möjligt.

När det tog slut mellan mig och mitt ex blev det alldeles för jobbigt att alltid stöta på honom i simhallen hela tiden. Då vår historia slutade med ett triangeldrama där han träffade en utav badvakterna som också var en siminstruktör som jag arbetade tillsammans med beslöt jag mig för att lämna simhallen. Det var för påfrestande att ha henne på en position ovanför mig samt alltid behöva se honom antingen arbeta som badvakt alternativt vara i bassängen och ha simträningen. Jag hittade även gymmet och vikterna och simningen var inte längre en prioritet för mig. Min favorittränare skulle dessutom sluta att träna oss så jag såg ingen mening med att vara kvar. Så med andra ord tog det en ganska stor vändning. Från att spendera flera dagar i veckan i simhallen till att aldrig gå dit mer.

Det var mycket av dem tankarna som passerade i mitt huvud när jag satt och kollade på tjejernas simlektion. Ibland saknar jag att vara simlärare, det är ett beundransvärt arbete och dessvärre får de flesta av oss betala oerhört dåligt för det otroliga arbete som vi gör. Vi lär ett barn att simma, möjligheten av kunna ta sig upp ur vattnet om man faller i sjön på sommaren, en möjlighet att överleva. Det är roligt att se ett barns utveckling! För vi träffar dem trots allt varje vecka under flera veckors tid, mycket sker under den perioden. Jag undrar hur mitt liv sett ut om jag var kvar i Sverige och Helsingborg. Kvar i simhallen med träning tre gånger i veckan. Kvar i bassängen flertal timmar om eftermiddagarna för att lära barn att simma. En sak är säker och det är att jag garanterat inte hade varit hälften så lycklig som jag är nu.. Trots det far tankarna iväg ibland. Tänk så mycket vi hinner uppleva under den tiden vi vandrar på jorden.

Everyone has atleast one dark secret…

Kära 17 åriga Filippa, det var inte ditt fel att han var otrogen mot dig. Du behöver inte skuldbelägga dig själv för hans misstag. Det var han som gjorde fel, inte du. Jag vet att hans brist på tillit har medfört att din självkänsla och självförtroende fullkomligt brutits ner. Jag vet att det är svårt att inte vara svartsjuk när någon ljugit dig rakt upp i ansiktet, flertal gånger, under en lång period. Jag vet att det är svårt att glömma och försöka lägga det bakom sig. Men du är en storsint människa Filippa, du väljer att förlåta att försöka bygga upp ett förtroende igen trots rädslan att återigen blir sårad.

Kära 18 åriga Filippa, jag vet att du fortfarande är trasig inombords. Att förlåta inte innebär att glömma. Jag vet att du kommer kämpa för att förändra dig själv i hopp om att han kommer komma tillbaka. Men kära Filippa, han kommer inte att älska dig mer för att du svälter dig själv. Han kommer inte komma tillbaka bara för att du går ner i vikt. Du kommer inte att bli en lyckligare människa bara för att du går under samhällets ideal av en ”perfekt” kropp. Kära Filippa, sluta misshandla din kropp. Du behöver inte straffa dig själv och bryta ner dig själv mer. Du kommer vara 8 kilo lättare men du är kommer fortfarande avskyr din kropp.

Du kommer att börja träffa en ny kille i hopp om att glömma och gå vidare. Du kommer fortfarande ha svårt med tillit och det kommer inte bli bättre när det kommer som ett brev på posten att han försöker bjuda ut en utav dina närmsta tjejkompisar. Återigen kommer den tilliten du har försökt bygga upp för andra människor att brytas ner.

Samtidigt kommer du att fortsätta pressa din kropp tills den knappt inte orkar mer. Timvis långa promenader morgon och kväll, flertal gym-och simpass varje vecka samt ett grovt kaloriunderskott kommer sätta sin spår. Din kropp kommer tillslut säga ifrån och fullkomligt skrika efter näring. Du kommer gå ifrån att svälta dig själv till att börja hetsäta. Siffrorna på vågen kommer drastiskt öka och du kommer att avsky din kropp ännu mer.

Kära Filippa, du behöver inte vika ut dig på sociala medier. Killar kommer inte tycka om dig mer för att du lägger upp bilder på dig själv där du visar större delar av din kropp. Du behöver inte söka bekräftelse hos okända människor för att det kommer definitivt inte hjälpa din självkänsla.

Du kommer göra ett nytt försök och återigen öppna upp dina armar för någon. Du kommer att tycka om honom och han kommer påstå att också tycker om dig. Du kommer lita på hans ord. Kort därefter kommer du få veta att han spendera en natt tillsammans med sin tidigare flickvän. Återigen kommer någon bryta ner den tillit du försökt bygga upp, återigen kommer din självkänsla och självförtroende sjunka till botten. Men det är fortfarande inte ditt fel. Det var han som gjorde fel, det var han som bröt förtroendet.

Kära 19 åriga Filippa, du ska ta studenten om ett par dagar. Du kommer att spendera flertal nätter tillsammans med dina vänner och dansa tills dina fötter värker. Du kommer att dricka alkohol och du kommer försöka att tänka bort hur mycket kalorier varje drink innehåller. En natt kommer du vara väldigt berusad och du kommer ta beslutet att följa med en kille hem. Den här killen kommer behandla dig väldigt illa och han kommer göra saker mot dig mot din vilja. Den här killen kommer utnyttja ditt tillstånd och kommer inte lyssna när du säger nej. Han kommer att skada dig och det kommer att göra förbannat ont. När han somnat kommer du försiktigt resa dig upp ur hans säng och smyga ut ur hans lägenhet. Du kommer med raska steg skynda dig ifrån hans åsyn. Du kommer att inse att dina vita shorts inte längre är särskilt vita och du kommer gråta av smärta nästa gång du går på toaletten. När du väl lyckas ta dig hem kommer du ställa dig framför spegeln och du kommer se blåmärken, bilmärken och rivsår över din kropp. Du kommer intala dig själv att det var ditt fel för att du inte sa ifrån fler gånger, att du borde sagt nej ytterligare en gång.. För då kanske, kanske hade han slutat och förstått att dina skrik var inte av njutning, det var av smärta.

Han kommer skicka ett meddelande till dig tala om att du fick allt det du ville, plus lite till. Han kommer få det att låta som att du njöt. Du kommer återigen skuldbelägga dig själv och säga att det var ditt fel för att du självmant gick hem med honom.

Blåmärkena på din kropp kommer att försvinna men minnena kommer finnas kvar på din näthinna och scenariot kommer spelas upp om och om igen. Det kommer påverka kommande relationer. Du kommer brista ut i gråt nästa gång en man ligger naken sidan om dig. Och ytterligare två killar kommer se dig brista ut i gråt. Dem kommer bli vettskrämda och ifrågasätta vad dem gjort fel. Du kommer känna dig dum. Han kommer stryka sin hand över ditt hår och du kommer rygga tillbaka av rädslan att hans hand plötsligt ska slita tag i ditt hår och lämna din hårbotten öm.

Men det var inte ditt fel Filippa. Att gå hem med någon självmant innebär inte att personen har rätt att göra saker mot din vilja. Du kommer att kunna njuta av att ha en person nära igen utan rädslan att han ska skada dig. Du kommer att inse att det var han som gjorde fel, inte du. Du kommer sluta skämmas.

Kära 19 åriga Filippa, du kommer svära dyrt och heligt att du aldrig ska låta dina ätstörningsbekymmer eskalera till det värre. Men du kommer stå på knä framför toalettstolen, trycka dina fingrar långt ner i halsen i desperat försök få ut den ångest du bär på. Du kommer att söka hjälp men du kommer avstå när det blir serverat.

Istället kommer du packa din resväska och flytta utomlands under sju månader. Du kommer äntligen göra det du drömt om sedan barnsben, volontärarbeta i Afrika. Du kommer att försöka göra en förändring, du kommer att försöka hjälpa människorna. Du kommer dagligen ta emot meddelande från familj och vänner som berättar vilken fantastisk människa du är. Fantastisk människa? Hur kan man vara fantastisk när man ser barn svälta runtomkring sig och i nästa stund trycker man fingrarna i halsen för att kräka upp sin middag. Du kommer inse att du behöver professionell hjälp. Du kommer inse att du inte kan hjälpa andra människor när du inte kan ta hand om dig själv. Du kommer att behöva packa din resväska och åka hem. Du kommer bli besviken på dig själv.

Kära 20 åriga Filippa, du kommer att söka professionell hjälp men det kommer ta veckor innan du får en tid. Veckor där det eskalerar till det värre. Du kommer spendera varje kväll i duschen med radion på högsta volym i hopp om att din familj inte ska höra när du fullkomligt förstör din kropp på insidan. Du kommer titta dig i spegeln med gråtfyllda ögon och lova dig själv att det var sista gången. Ett förtroende som du återigen kommer bryta. Du kommer att flytta hemifrån och lämna den stad och människor som triggar ditt självdestruktiva beteende.

En dag kommer du bestämma dig att det får vara nog. Du har ett uppehåll under nästan tre månader och du börjar äntligen känna att du är på rätt väg. Du mår så pass bra att du väljer att avsluta din behandling innan den är klar. Dessvärre kommer du falla tillbaka och du kommer tvivla på att du någonsin kommer bli frisk.

Du kommer ta den lätta vägen ut och återigen försöka rymma från dina problem. Denna gången flyr du så långt bort som möjligt, till andra sidan jordklotet. Ditt självdestruktiva beteende kommer att fortsätta men det kommer att förbättras, oerhört mycket. Du kommer att omge dig av människor som ger dig glädje och kärlek. Du kommer inse att folk älskar dig för den du är. Du kommer att börja må bättre, du kommer att känna dig lycklig. Det kommer att märkas tydligt för att din kropp kommer äntligen börja samarbeta med dig.

Kära 21 åriga Filippa, ditt självdestruktiva beteende kommer att få ett avslut. Efter flertal år av självskadebeteende kommer du äntligen förstå att livet är för kort för att må dåligt. Du kommer sluta att vara i en kamp med dig själv och din kropp.

I samma veva kommer du att träffa en kille. Du kommer snabbt inse hur fantastisk han är och du kommer blir oerhört förälskad i honom. Som vanligt kommer du bli livrädd av att få någon för nära och du kommer försöka förstöra för dig själv. Du kommer att ta fram dina värsta sidor och försöka trycka bort honom. Du kommer testa hans tålamod och se hur mycket han klarar av innan han lämnar dig. Men han kommer inte att lämna dig. Han kommer att stanna även när du är svartsjuk och osäker. Han kommer att ge dig trygghet och du kommer äntligen våga känna tillit igen. Han kommer behandla dig som en prinsessa och du kommer ständigt ifrågasätta vad du gjort för att förtjäna att någon behandlar dig så bra. Du kommer inse hur otroligt illa behandlad du blivit tidigare när denna man äntligen kommer in i ditt liv och behandlar dig på det sätt du förtjänar. Han kommer tala om att han älskar dig för den du är och du kommer tro honom. Du kommer för första gången känna att du inte behöver förändra dig, att du duger som du är.

Kära snart 22 åriga Filippa. Jag är stolt över dig! Jag är stolt över att du lagt ditt självdestruktiva beteende bakom dig. Jag är stolt över dig för att du inte längre misshandlar dig själv. Jag är stolt över dig för att du vågat låta en annan människa komma dig nära och för att du tillåter dig själv vara lycklig. Det förtjänar du! Jag är stolt över dig för att du insett att alla inte vill dig illa. Jag är stolt över dig för att du dagligen kämpar med att älska dig själv och för att förstå ditt egna värde. Jag är stolt över att du är du för att du är en otrolig stark människa!Snapchat-6649668605077567810

Just because it looks good doesn’t mean it is good.

Häromdagen bläddrade jag igenom mitt Facebook flöde och uppmärksammade ett inlägg där en tjej bad om tips hur hon skulle gå tillväga för att gå ner 15 kg på två månader. I brist på annat tog jag tillfället i akt att läsa igenom kommentarerna. Okunskapen sprider sig som en löpeld och förslag som ”Drick två proteinshakes om dagen” och ”Jag promenerar fyra timmar varje dag, gick ner 2 kg på en dag” är bara två utav många idiotiska förslag. Jag blir så oerhört upprörd för jag har själv varit där. Desperat behov av att gå ner i vikt och brist på kunskap om hur jag ska gå tillväga. Litat på att dessa svältmetoder som framförallt tjejer rekommenderar är den enda rätta vägen. Jag var 17 år när mina ätstörningar började.

IMG_7499

Jag vet inte vad orsaken är till mitt ätstörda beteende som jag låtit härska över mig själv under så pass många år. Hur mycket jag än vrider och vänder på det kan jag inte peka ut en specifik händelse som medfört detta självdestruktiva beteende. Däremot vet jag att det är mycket djupare bekymmer än missnöje över min egna kropp. Något som 9/10 personer tror är anledning till det sjukliga förhållningssätt till mat. Jag är övertygad om att det är en kombination av en rad olika faktorer. Där inräknat dålig självkänsla och osäkerhet, prestationsångest och oerhört höga krav på mig själv, destruktiva förhållande som lett till ett stort bekräftelsebehov. Förvisso kan jag se hur allt detta går hand i hand med varandra.

Efter mina sju månader i Uganda så lärde jag känna mig själv oerhört mycket. Brist på fungerade elektricitet och internet tvingades jag till att spendera mycket tid ensam med mina tankar. Jag kunde inte längre rymma till datorn eller telefonen och på så sätt underhålla mig med något. Jag tvingades att sitta ner i min ensamhet och tillåta mig själv att känna och tänka. Detta låter kanske oerhört befriande för många, en harmonisk stund för dig själv. Det var motsatsen för mig. Jag upplevde det otroligt påfrestande att behöva ta itu med alla demoner och hjärnspöken som snurrade i mitt huvud. Tankar som jag vanligtvis kan skjuta undan då jag alltid har fem bollar i luften samtidigt. Då finns det inte utrymme för att stanna upp och känna.

När jag år 2012 besökte en psykolog för första gången bad hon mig berätta om min vardag. Min mamma följde med mig och förklarade hur jag var sysselsatt från morgon till kväll, varje dag. Psykologen satt häpnadsväckande och sa ”Du tycker inte att du själv lever ett ganska intensivt liv och bör trappa ner?” Där och då skakade jag på huvudet och tyckte hon var löjlig som påstod något sådant. Jag ansåg att jag var effektiv och försökte få ut så mycket som möjligt av min vardag. Idag förstår jag vad hon menar, att ha fem bollar i luften var mitt försök att smita ifrån det jag inte ville ta itu med. Och det var där allting började, 2012.

Det har snart passerat fyra år sedan träningen men framförallt kosten blev min största fiende. Det har varit en lång berg-och dalbana med en hel del toppar men också med många djupa dalar. Jag har periodvis låtit mitt ätstörda beteende fått alldeles för stort utrymme i mitt liv och i min vardag. Jag har varit fångad i min egna kropp och inte lyckats hitta vägen ut. Det är svårt att säga vilken period som har varit värst då det har varit väldigt illa på olika sätt.

_20160615_191535

Spontant vill jag säga vintern 2012/2013 när jag låg på ett grovt kaloriunderskott och tränade otroligt hårt. Jag uteslöt i princip alla kolhydrater och promenerade i flera timmar varje dag, oavsett väder och vind. Jag önskar så innerligt att jag aldrig började mixtra med maten. Jag var beroende av min pulsklocka och om jag mot förmodan inte brände lika mycket kalorier som gårdagen straffade jag mig själv genom att äta mindre än det lilla jag redan åt alternativt kompenserade jag det med mer träning. Från andras perspektiv såg det hälsosam ut och jag fick mycket peppade kommentarer och beröm för min kropp. Något som triggade mig till att kämpa ännu hårdare. Jag åt näringsrik mat men svalt mig själv, motionerade mycket och laddade ständigt upp bilder på sociala medier för att visa mina framsteg. Det blev en ond spiral. Något som är viktigt att komma ihåg: Bara för att det ser bra ut innebär inte det att det är bra. Än idag när jag läser min dagbok från den tiden tvingas jag lägga undan boken och ta en paus. Det är väldigt påfrestande att titta tillbaka och jag blir oerhört upprörd när jag inser hur mycket jag plågade mig själv. Där och då tyckte jag att jag var duktig!

IMG_7500

Våren 2015 är också en period som jag anser varit den värsta. En period som innebar att jag återigen svalt mig själv. Jag åt två gånger om dagen, frukosten var inte allt för ångestfylld men middagen kompenserade jag alltid för. Under de två första åren var kompensation hårdare träning, år 2014 eskalerade det till kräkningar. Våra kroppar är bra mycket smartare än vad vi tror och kommer göra allt för att vi ska överleva, levnadsinstinkt. Det är ganska logiskt att kroppen fullständigt kommer skrika efter mat när du reducerar ditt kaloriintag till minimum. Din hjärna behöver socker för att fungera. Förr eller senare kommer kroppen säga ifrån och det slutar med hetsätningar. Med tanke på hur jag tillät mig själv att svälta svarade kroppen genom att suga åt sig all den näring den fick. Detta är också en överlevnadsinstinkt, kroppen vet inte när den kommer få mat nästa gång. Detta är också anledningen till varför hetsätningar och kräkningar sällan leder till viktnedgång, kroppen suger åt sig allt som en svamp.

IMG_1106

Detta är bara en bråkdel av allt som jag gått igenom de senaste åren. Många gånger frågar jag mig själv var det gick fel och hur det kunde eskalera så mycket. Det har varit en lång process men jag kan äntligen säga att jag börjar må otroligt mycket bättre.

Idag söker jag inte uppmärksamhet och bekräftelse i den utsträckning jag tidigare gjort. Idag vet jag att jag inte kommer bli en lyckligare människa av att ha magrutor. Detta var nämligen ett utav mina mål år 2012. Jag trodde att ju mindre jag blev med mer definierade muskler, dess bättre skulle jag må. Idag kan jag tacka ja till en middag med en kompis istället för att ge en dålig ursäkt för i själva verket äta min matlåda där jag vet exakt gram, näringsinnehåll och kalorier. Idag dricker jag mjölk i mitt kaffe utan att känna att jag behöver ta en promenad för att kompensera dessa extra kalorier. Idag kan jag gå ut och äta frukost tillsammans med min pojkvän och framförallt äta bröd utan att få ångest. Idag har jag inte längre behov av att kräka upp min mat. Idag får jag inte samma fruktansvärda ångest när jag äter något som jag klassar som onyttigt. Om ångesten däremot dyker upp så tillåter jag den att stanna och tvingar mig själv att känna. För vad är det värsta som kan hända om du tillåter dig själv att känna? Jag har insett att ständigt slåss mot dig själv är en kamp du omöjligt kan vinna. Istället för att vara din värsta fiende och hårdaste kritiker måste du lära dig att bli bästa vän med dig själv. Acceptera dig för den du är och därmed också alla brister. För ingen är perfekt, långt ifrån. Dessutom, vad är perfekt? Ett ord som media byggt upp baserat på ohälsosamma kroppsideal.

Däremot gör jag aktiva val att många gånger tacka nej det till de födoämnen som jag vet kommer trigga igång mina inre hjärnspöken. Att bara äta en kaka är inte hela världen enligt många och det håller jag definitivt med om. Men för mig slutar det många gånger inte med bara en kaka utan det eskalerar till det värre. Jag blir bättre på att kontrollera mig själv, kort efter att jag kom till Australien har min kropp äntligen börjat samarbeta med mig, jag lyssnar på min kropp och mättnadskänslorna. En känsla som successivt kommit tillbaka då jag totalt ignorerat den under lång tid. Jag är långt ifrån helt friskt men jag är medveten om mina bekymmer vilket är nyckeln till tillfrisknande.

IMG_20151110_195406

En del dagar är mer utmanande än andra och även om jag ibland önskar att jag kunde säga ja till den där tallriken med pasta så väljer jag att avstå för jag kanske, just den dagen, inte är tillräckligt psykiskt stark att ta kampen mot ångesten. Mitt mål är att bli frisk och inte låta maten styra mitt liv. Jag är övertygad om att jag kommer ta mig ur detta beteende… Men kanske kommer jag alltid vara som en nykter alkoholist som behöver tänka steget längre innan jag försätter mig själv o en situation som jag vet kommer bli väldigt utmanande för mig.

Jag är oerhört ledsen över hur jag behandlat mig själv och min kropp. Men det störst sveket har jag gjort mot mina vänner och min familj. Så otroligt många lögner för att slippa undan jobbiga konfrontationer. Oerhört dåliga ursäkter för att slippa förklara mig. Så många gånger jag låtsas som allt varit okej men på insidan har jag gråtit och skrikit efter hjälp. För det är inte lätt att sträcka ut en hand och be om hjälp. Ätstörningar är otroligt vanligt men fortfarande väldigt skambelagt. Den psykiska ohälsan är så abstrakt och oerhört svårt att förstå för utomstående. Ibland önskar jag att jag brutit armar och ben istället för att någon skulle kunna förstå det inre slagsmål jag tampas med.

_20160615_205908

älskade vänner, börja inte mixtra med maten. Börja inte räkna kalorier. Uteslut inte näringsämnen och framförallt kolhydrater som blivit så oerhört skambelagt. Om du så gärna vill tappa ett par kilo, anlita någon som besitter den kunskap du själv saknar. Hur fantastiskt det än låter att gå ner 10 kg på två veckor så är det fysiskt omöjligt och inget som kommer hålla i längden. Det är så oerhört lätt att det går för långt och du fastnar i en ond spiral. Jag vet inte hur länge jag intalade mig själv att jag hade kontroll över situationen. Till och med när jag kräkte försökte jag övertyga mig själv om att jag hade kontroll och kunde sluta när jag ville. Njut av livet och låt inte ett snedvridet kroppsideal styra era liv ♥