Det är okej att inte vara okej.

Tjugoandre oktober tvåtusensjutton. Två har passerat sedan jag klev av flygplanet och inhalerade den australiensiska luften. Det känns smått surrealistiskt hur fort tiden har gått och framförallt de senaste senaste tio månaderna. Det nästintill skrämmer mig hur vi med stormsteg närmar oss slutet av 2017. Ett nytt år är snart här, en möjlighet att starta något nytt. De sista månaderna av detta året ska jag ägna åt att försöka bygga upp mig själv psykiskt och en gång för alla ta itu med allt det mörka som jagat mig de senaste fem åren. För två veckor sedan började jag träffa en psykolog och vi har nu påbörjat en terapi som kallas EFT vilket står för Emotionell FrihetsTeknik. Dessa vågor av känslor som jag känner inombords är inget nytt, det är bara ett tecken att mitt hjärta svämmar över och jag behöver helt enkelt få ut allting. Jag hoppas att denna terapi kommer hjälpa mig att hantera alla de känslor och att jag förhoppningsvis kommer må betydligt mycket bättre psykiskt.

Det fyra senaste veckorna har varit de tyngsta veckorna på väldigt länge. Jag har gråtit otroligt mycket och jag har slagits mot denna enorma ensamhet jag känner för tillfället. Kort efter att vi kom tillbaka från vår Europaresa åkte Johnny till Darwin för att jobba i gruvan. Detta har varit en enorm omställning och påfrestning för mig. När jag och Johnny började träffas arbetade han också i gruvan och var iväg tre veckor och sedan hemma nio dagar. Just nu är han iväg och arbetar fyra veckor och hemma sex dagar. Det är svårt att sätta ord på den smärta jag har inombords över att behöva vara ifrån den människa jag vill ha närmast. Ensamheten äter upp mig inombords och jag avskyr att varje eftermiddag komma hem till en tom en lägenheten och gå och lägga mig ensam i en kall säng varje natt. Jag trodde inte att flytten till Australien skulle påverka mig så mycket men i nuläget känns det väldigt surrealistiskt att jag ska bo här för resten av mitt liv.

Det viktigaste för mig just nu är bygga en grund som jag kan stå stabilt på. En grund där jag känner mig trygg och bekväm. Att finna vänner och känna gemenskap med andra är något som tar lång tid, det sker inte över en natt. Lyckligtvis har jag funnit ett par svenska tjejer som också är här på partnervisum. Det känns skönt att dela samma erfarenhet med andra. För vi alla befinner oss i samma situationen. Vi alla har lämnat Sverige, får trygghet, våra familjer och vår vänner. Ingen sa att skulle bli enkelt men ingen sa att skulle bli såhär tufft. Men jag är hoppfull och jag vet att något bättre väntar.

Australien är ett stort land och jag befinner mig hela vägen ner i söder medan han befinner sig på andra änden, hela vägen upp i norr. Det skulle ta mig sjuhundratjugonio timmar att gå hela vägen upp till Darwin. Varje månad spenderar vi fyra veckor ifrån varandra innan vi har sex dagar tillsammans. Det smärtar inombords varje gång han åker, det blir inte lättare med tiden. Det finns så mycket tid att låta tankar ta över. Så mycket tomrum som väntar på att bli förbrukad. Det känns som jag sitter fast på en tågstation och bara väntar, väntar och väntar fördjävulskt. Frustrationen över maktlösheten att det inte finns något att göra åt situationen i nuläget. Avståndet känns så långt när jag inser att månen stiger bakom skyskraporna framför mig men hos honom lyser solen fortfarande starkt, vi delar inte ens samma solnedgång. Jag försöker innerligt att leva här och nu, men när han inte är här, så är det bästa som sker nu enbart mediokert. Jag behöver honom vid min sida för att känna mig hel.

De jag nämnde ovan är en stor faktor till varför jag har börjat träffa en psykolog. För att helt enkelt lära mig hantera situationen som jag befinner mig i just nu. Lära mig leva med saknaden och ensamheten. Bygga upp mig själv till att bli självständig och inte beroende av någon annan för att psykiskt kunna fungera. Utöver detta har vi även diskuterade mycket av det som hänt de senaste fem åren. Allt det där mörka och tunga som jag aldrig riktigt har tagit itu med. Allt som går hand i hand och skapar en dålig cirkel. Men nu får det vara slut på det. Nu är det dags att bygga upp mig själv till något starkare än vad jag varit förut. Det är dags för en förändring. 


Otrohet och självhat.
Förlåt att jag lät honom använde dig som en leksak i hopp om att han återigen skulle bli kär i dig. Men det var han som gjorde fel, han utnyttjade dig när du var som mest sårbar och tog den delen av dig som han ville ha. Han var inte intresserad av den kärlek du gav honom, han ville bara ha dig fysiskt och när du grät av smärtan att du inte kunde ha honom nära smällde han igen bildörren och åkte, om och om igen. Jag önskar att du slapp smärtan av att somna varje natt mot en våt kudde, fylld av salta tårar. Men de tårar som rann var inte av sorg och besvikelse över att du tog min livsglädje och kärlek ifrån mig. Tårarna som rann var när jag såg mig själv i spegeln och insåg hur mycket jag misshandlade mig själv för att behandla dig som en kunglighet.

Jag vet att det är lätt att vara svartsjuk när någon ljugit dig rakt upp i ansiktet gång på gång. Men straffa inte nästa person som kommer in i ditt liv för hans misstag. Jag är så ledsen att hans brist på tillit har fått ditt självförtroende att fullständigt försvinna. Han värdesatte inte dig och han blundade för alla de fina egenskaper du har som gör dig till den fantastiska människa du är. Jag önskar att jag hade kunnat vara stark nog att bygga upp dig när du hatade dig själv som mest. Jag önskar att jag kunde få bort de mörka tankarna du hade om att du var bra nog. Jag lovar att jag en dag ska hålla dig i handen och hjälpa dig upp. Jag lovar att jag en dag ska få dig att inse hur fantastisk du är. Du är värdefull och du förtjänar riktig kärlek, inte ett destruktiv förhållande där lögner och utnyttjade är grunden.
2011 – Kort innan jag fick veta om otroheten.


Självskadebeteende och ätstörningar.
Förlåt att jag fick dig att tro att han skulle komma tillbaka och älska dig mer om du svalt dig själv och gick ner i vikt. Förlåt att jag fick dig att tro att det var något fel din kropp. Förlåt för alla milslånga promenader jag tvingat dig ut på sent på kvällen så du kan somna direkt utan att behöva kämpa mot alla hjärnspöken. Jag vet att det gör ont att natt efter natt behöva somna med tårfyllda ögon på grund av den psykiska smärtan du känner. Förlåt för alla de gånger jag tvingade dig raka vägen upp till sängen utan middag i magen. Du förtjänade inte att gå och lägga dig med en tom mage efter timmar av fysisk ansträngning. Jag trodde att jag gjorde dig en tjänst och jag trodde att du skulle börja älska dig själv mer efter alla de kilona du gick ner. Förlåt för alla tidiga vinter morgnar när jag tvingat dig upp på promenader i snön för att du ska kunna äta frukost med gott samvete. Jag är så ledsen att jag sa till dig att du måste kompensera för allt det du äter annars är du inte värd det.
2012/2013 när alla påpekade vilken smal och fin kropp jag hade utan vetskapen om hur jag behandlade min kropp.

Jag önskar att jag hade förstått att du för eller senare inte skulle klara av denna fysiska påfrestning och att hetsätningar skulle bli den bästa vän. Jag är ledsen för den skamfyllda känslan du hade när du sent på kvällarna stod och åt kall mat från kylskåpet medan resten av familjen låg och sov och slapp bevittna ditt ätstörda beteende. Jag är ledsen för att gånger du suttit på toaletten och gråtit av magsmärta efter ätit alldeles för mycket mat under ett kort tidsspann. Förlåt för alla gånger jag fått dig äta en obehaglig mängd mat och därefter tvingat dig trycka fingrarna i halsen över toaletten. Jag önskar att du slapp blodsmaken i halsen, ett avtryck av alla den magsyra som strömmats upp i din mun. Bultade huvudvärk och rödsprängda ögon. Jag är så otroligt ledsen över hur illa jag har behandlat dig under så många år. Jag önskar att jag hade samarbetat med dig istället för att jobba emot dig. Jag önskar att jag hade lyssnat på dig när du grät och skrek att jag skulle sluta misshandla dig. Det kommer ta ett par år innan du slutar misshandla din kropp men jag lovar att jag aldrig ska få dig att falla tillbaka dit, oavsett hur stark din ångest är. Den plågande ångesten är enbart ett tecken på rädsla, den kan inte döda dig. Stå emot!
April 2015 när jag kräkte varenda dag för att lindra ångesten.


Våldtäkt. 

Förlåt att jag skuldbelade dig för hans handlingar. Det var inte ditt fel. Att gå hem med någon innebär inte att personen har rätt att göra saker mot din vilja. Han kommer utnyttja ditt tillstånd och han kommer skada dig. Det kommer att göra förbannat ont och han kommer inte lyssna när du säger nej. Han kommer tro att ditt skrik var av njutning och inte av smärta, han kommer ta i hårdare och inte ens alkoholen som rinner genom ditt blod kommer kunna bedöva smärtan du känner. Han kommer fråga om han får lov att strypa dig och du kommer i ren panik säga nej men kort därefter kommer hans vidrig händer läggas som ett halsband över din hals. Det kommer bli tungt att andas men försöka att slappna av, det är snart över.

Förlåt att jag fick dig att känna dig skamsen när du sprang hem den morgonen i dina vita shorts som nu hade stora röda fläckar, jag vet att du skämdes av rädslan att möta någon som skulle tro att du fått mens, för hur skulle dem veta att blodet var ett resultat av hans aggressiva fingrar. Förlåt att jag fick dig bära en jacka mitt i sommaren för att täcka över bitmärken, illröda rivmärken och blåmärkena runt dina bröst så ingen skulle bevittna eller ifrågasätta det. Jag är så ledsen för den psykiska och fysiska smärta du fick utstå den natten.

Jag vet att du kommer rygga tillbaka nästa gång en man stryker sin hand över ditt hår av rädslan att han ska rycka tag och lämna din hårbotten om. Jag vet att du kommer känna dig obekväm nästa gång en man ligger naken sidan om dig, likaså mannen efter honom. Det kommer ta tid innan du kommer vara bekväm att ha någon intill dig igen utan rädslan att han skada dig. Det är okej att börja gråta även om det kommer få nästa kille att känna sig obekväm. Att gråta innebär inte att du är konstig eller störd. Det innebär bara att en människa en gång bröt sig in hos dig utan att du gav tillåtelse och det medför smärta när du återigen befinner dig i en utsatt situation. Blåmärkena på dina bröst kommer sakta försvinna, likaså bitmärkena på din hals och axel. Minnena kommer dock finnas kvar på din näthinna och scenariot kommer att spelas upp, om och om igen. Men precis som rivsåren längs din rygg kommer även minnen att blekna. Du kommer att lära dig att leva med det. Du kommer uppskatta ha en man nära dig igen och du kommer våga slappna av när han lägger sina armar runt dig.
Juni 2014.