Rainbow coffee

Hallå fredag!

Då jag är ledig idag och inte behövde gå upp för att göra morgonarbete beslöt jag mig för att inte ställa något alarm utan gå till gymmet så fort jag vaknat. Vaknade runt 06:30 och låg kvar en liten stund innan jag beslöt mig för att gå upp. Tog upp min Garmin pulsklocka som jag laddat under natten och av någon anledning hade datumet ändrats till det rätta men gårdagens data var fortfarande kvar. Dvs gårdagens steg, kalorier, kilometer osv. Försökte att ansluta klockan till datorn och synkronisera den i förhoppningar om att det skulle fungera, vilket det såklart inte gjorde. Blev så irriterade att jag bestämde mig för att återställa hela klockan och alla inställningar. Jag ångrade mig ganska snabbt igen när jag insåg att ALLT såklart återställts. Så det var bara att försöka ladda ner samma inställningar som förut och justera designen efter mina behov. När jag köpte klockan för drygt två veckor sedan installerade Johnny allt det åt mig. Ville slänga klockan i väggen denna morgonen när det inte fungerade som jag ville och jag inte heller lyckades förstå hur jag skulle göra. Jag är verkligen otroligt oteknisk och jag har också otroligt mycket otur när det kommer till allt tekniskt..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Garmin Forerunner 235

Min laptop har gått i sönder, Johnny tog med den till Renmark men skärmen var trasig av någon anledningen. Förstår inte varför för att den fungerade innan jag lämnade. Vi besökte ett ställe för att reparera den men det skulle kosta nästan lika mycket som datorn är värd. Beslöt mig för att jag inte ville lägga så mycket pengar på en två år gammal dator. Min FitBit pulsklocka som jag köpte i mars gick i sönder sista veckan i Renmark och ville inte ladda av någon anledningen. Lyckades lämna tillbaka den, lägga till ett par extra hundra kronor och få min nuvarande Garmin som jag inte förstår mig på. Min Sony telefon har jag skickat hem till Sverige för att kunna hämta ut en ny telefon och under tiden har jag en gammal iPhone 4 som är mer långsam än en snigel. Dessutom försvann alla min kontakter när jag bytte från Sony till iPhone. Antar att det är vardagslyxproblem men herregud vad frustrerade jag blir när jag inte förstår hur jag ska få det att fungera igen!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Rainbow coffee 🌈☕

Efter att ha bråkat med inställningarna under en stund beslöt jag mig för att ge upp och bege mig till gymmet istället. Tränade ben idag och jag hoppas att jag kommer ha träningsvärk imorgon, skön känsla. Strax innan lunch mötte jag upp Paulina i en förort norr om stan som heter Brighton. Brighton är ett väldigt fint område och ligger precis vid havet. Vi möttes upp på ett utav de alla caféer jag har på min lista över platser jag vill besöka för att äta frukost. Precis som med Emma så har jag inte träffat Paulina på dessa fyra månader när jag var i Renmark så det var roligt att se igen och få höra om allt som hänt. Vi avslutade vår frukostdejt med att ta en promenad ner till havet innan jag hoppade på tåget och begav mig tillbaka mot staden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Min frukost var helt fantastisk – Sriracha infused chief style scrambled eggs with calabrese salami and bacon on sourdough and smashed avo on the side.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA
Paulinas frukost – Crispy potato roesti with short middle bacon, 2 poached eggs, orange, avocado, almond rocket salad topped with hollandaise.

Besökte body shop för att köpa en lermask till mitt ansikte samt en body butter. Jag verkligen älskar body shop! Alla deras produkter luktar så himla gott och huden känns fantastiskt efteråt. Köpte även en liten sak till Johnny men det kan jag inte skriva ut här för han kommer med största sannolikhet läsa mitt inlägg. Denna lilla sak från dagens shopping hör till den stora presenten jag köpte till honom häromdagen, med andra ord var den nödvändig. Jag älskar att köpa presenter och försöka skämma bort honom då han alltid är oerhört generös och ger mig på tok för mycket.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu är jag på väg tillbaka till Essendon och till mina fyra små huligangrabbar som jag ska passa ikväll då Marli och Alvin ska iväg. Det är fredag idag vilket innebär att pojkarna får vara uppe lite längre. Hoppas ni alla har en bra dag, vi hörs snart igen.

”Bye bye airplane”

God kväll.

Klockan närmar sig tio och det är hög tid för mig att krypa ner under täcket. Innan jag gör det tänkte jag skriva ett kort inlägg och dela med mig av ett par bilder från dagen. Min torsdag started 05.10, mitt alarm skulle ringa en kvart senare så jag kände att det var ganska onödigt att somna om. Kort därefter var jag på väg till gymmet, Anytime Fitness för ett styrkepass. Innan jag åkte till Renmark var min dagliga rutin att gå upp 05.25, vanligtvis köra ett intervallpass och på kvällen runt 19.30 körde jag ett styrkepass. Jag vill försöka komma in i samma rutiner igen för att jag mådde väldigt bra av att ha mina dagar så. Hur som helst var det mitt första morgonpass och mitt första pass på Anytime Fitness sedan jag kom tillbaka till Melbourne.

Igår strax innan lunch kom resten av familjen Cham – Pappa Alvin, mamma Marli och äldsta sönerna Hugo och Spencer hem ifrån deras resa till Spanien, Italien och Dubai. Dem har varit iväg under 2.5 vecka och ni kan ju bara föreställa er hur exalterade Austin och Sullivan var över att äntligen få träffa dem igen! Därmed var Marli hemma ifrån arbetet idag och vi hjälptes därför åt med allting. Under morgonen var himlen väldigt grå och det kändes som regn lurade runt hörnet, därmed spenderade vi hela morgonen och förmiddagen inomhus. Lyckligtvis höll sig regnet borta så vi kunde spendera tid ute i trädgården. Jag är verkligen ingen inomhus människa, otroligt viktigt för mig att dagligen få komma ut och få lite frisk luft.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAUnder eftermiddagen kände både jag och Marli att det var nödvändigt att komma ut ifrån huset så vi packade in oss i bilen och körde mot flygplatsen som ligger 10 minuter härifrån. Vi fortsatte lite längre till en utkiksplats där man kan se när planen lyfter och landar. Vanligtvis kommer dem väldigt nära marken! Tyvärr var det väldigt blåsigt och kort efter att vi kom började det att regna så det var bara att hoppa in i bilen igen.

Jag tog en 8 kilometers promenad efter middagen ikväll och pratade med Johnny en stund. Inte lätt att ha en flickvän som vill prata i evigheter efter att man arbetat 12 h och bara vill gå och lägg sig innan klockan ringer 02.50.. Stackars påg 💚 Nu är det bara två veckor kvar tills han är hemma och jag längtar otroligt mycket!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA
”Bye bye airplane”


OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAImorgon är det public holiday vilket innebär att alla är lediga och har långledigt över helgen. Jag ska träffa min kompis Paulina och äta frukost. Paulina kommer ifrån Stockholm och arbetar också som aupair. Jag har inte träffat henne sedan jag åkte till Renmark i mitten av maj. Fyra och en halv månad är definitivt på tok för lång tid! Klockan fem börjar jag dock arbeta igen för att Marli och Alvin ska iväg på en middag och behöver extra barnvakt. Public holiday eller ej, det spelar mig ingen roll. Jag är glad över att jobba extra och tjäna lite mer pengar. Har spenderat på tok för mycket pengar sedan jag kom tillbaka från Renmark.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA

27th of September, Good morning Tuesday ⛅

God morgon!

Idag är det tisdag vilket innebär att Austin och Sullivan går på dagis. Jag precis varit och lämnat dem och har nu en dag för mig själv, det ska bli skönt! Jag har precis slagit mer ner på ett litet cafe för att äta frukost. Det är sannerligen inte roligt att gå ut och äta frukost utan Johnny. På vår första dejt gick vi ut och åt frukost tillsammans och sedan dess har det varit ”vår grej”.

Jag har inte planerat särskilt mycket för dagen. Jag funderade på att ta tillfället i akt och besöka gymmet då jag inte har pojkarna men dessvärre har jag åkt på en förkylning och jag vill absolut inte att min hals ska bli värre. Jag ska däremot besöka en Thomas Sabo butik och köpa ett berlockarmband. Det är något jag velat ha sedan min storasyster Amanda fick sitt första armband för ett par år sedan. Jag har tyckt det varit på tok för mycket pengar att lägga på ett armband då jag inte är någon smyckestjej.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Dagens frukost ☕🍳

Imorgon kommer resten av familjen Cham hem ifrån deras resa till Barcelona och Tyskland. Dem har varit iväg i 2.5 vecka och ni kan ju gissa hur mycket småpojkarna saknar sin mamma. Under första veckan tog mormor Helen och aupairen Caitlin hand om Austin och Sullivan. Caitlin var tjejen som tog över efter mig. Därefter flyttade gymbaroo fröken Catherine in under sex dagar och därefter tog jag över. Jag flyttade tillbaka till familjen i fredags morse när Johnny åkte tillbaka till jobb. Pojkarna var på dagis den dagen så jag hämtade dem strax innan fem. Jag kommer att arbeta här fram till den 13onde oktober när Johnny är tillbaka igen. Deras nya aupair kommer den 14onde oktober.

Jag har nu varit ensam med pojkarna under ett par dagar och det har faktiskt gått väldigt bra. En del dagar är mer intensiva än andra och det går inte riktigt att komma ifrån bråk, skrik och gråt. Det är trots allt små barn. Små barn med en oerhört stark vilja! Pojkarna har förändrats väldigt mycket under dessa fyra månader när jag varit i Renmark. Sully har vuxit något otroligt mycket och han är sannerligen ingen liten bebis längre. Två år gammal och lika stor som storebror Austin som fyller fyra år i november. Han pratar betydligt mycket mer och nu säger han meningar istället för enstaka ord. Sully är en otroligt envis liten pojke och blir väldigt arg när han inte får som han vill. Jag anar att trotsåldern börjar smyga sig in.

Båda pojkarna, framförallt Austin är oerhört emotionell och känslig för tillället. Han saknar Marli väldigt mycket och det är full förståeligt. Barn saknar tidsuppfattning och 2.5 vecka för en fyra åring känns säkerligen som 2.5 månad. Vi har en nedräkning över hur många nätter av sömn det är kvar innan dem kommer hem. Austin och Sully sätter klistermärken efter varje dag och det lyser i ögonen på dem när dem inser att det närmar sig med stormsteg!

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det har hänt väldigt mycket sedan jag flög tillbaka till Melbourne på måndagen den 12onde september. Helen, Marlis mamma, kom och hämtade mig på flygplatsen. Caitlin hade lagat middag och det var min favorit måltid som serverades. Lamm, ungsrostade grönsaker samt sallad! Pojkarna såg väldigt fundersamma ut när jag knackade på. Austin kände igen mig men han var oerhört blyg och tillbakadragen till en början. Det dröjde dock inte länge innan han la sina armar om min hals och spenderade resten av kvällen sittandes på mitt knä. Sully var oerhört fundersam när han såg mig och ville absolut inte ge mig en kram. Istället sprang han till Caitlin och sträckte sig efter hennes famn. Där och då värkte det oerört mycket i hjärtat. Blev så ledsen över att han inte riktigt kunde placera vem jag var. Efter en stund blev han också mer bekväm men han var fortfarande fundersam.

Dagen efter var pojkarna på dagis och jag spenderade en heldag med Helen. Vädret var inte på vår sida så vi beslöt oss för att besöka ett shoppingcenter och strosa runt i butikerna. Därefter bjöd jag med henne på lunch som tack för att hon hämtade mig på flygplatsen. På kvällen landade Johnny i Melbourne och det dröjde inte länge innan han kom och hämtade mig. Obeskrivlig lycka att äntligen få krama om honom igen och veta att vi har nio dagar tillsammans innan han åker tillbaka till jobb igen. När jag var i Renmark besökte han mig 2 gånger och under fyra månaders tid sågs vi totalt under sex dagar, det var oerhört utmanande. Från första gången till andra gången spenderade vi två månader isär.
img_20160913_163936 img_20160913_165148Vi hade nio helt fantastiska dagar tillsammans och jag ska berätta mer om det i nästa inlägg. Nu ska jag packa ihop min dator och åka in till staden och hitta armbandet jag är på jakt efter!

Always together, never apart…

… maybe in distance but never in heart ❤️

Hjärtat fullkomligt svämmar över av kärlek till denna fantastiska människa. Jag hade kunnat skriva en hel novell om hur mycket jag älskar honom och hur otroligt lycklig jag är över ha honom vid min sida. Jag trodde aldrig att jag skulle resa till andra sidan jordklotet och bli så vansinnigt förälskad i någon. Han får mig att känna mig hel,  han accepterar mig för den jag är, han får mig att vilja bli bättre, han får mig att inse att jag duger precis som jag är. Han är perfekt för mig! Det värker i hjärtat att gång på gång behöva säga hej då till honom när han flyger tillbaka till sitt arbete. Tre veckor känns sannerligen som en evighet. Om 18 dagar är han hemma igen och då åker vi på semester tillsammans. Vi ska spendera fem dagar på paradisön Hamilton Island och tre dagar i Sydney, jag längtar otroligt mycket!
img_20160917_210909 Processed with VSCO with b5 presetI love you ridiculous much 😍

Everyone has atleast one dark secret…

Kära 17 åriga Filippa, det var inte ditt fel att han var otrogen mot dig. Du behöver inte skuldbelägga dig själv för hans misstag. Det var han som gjorde fel, inte du. Jag vet att hans brist på tillit har medfört att din självkänsla och självförtroende fullkomligt brutits ner. Jag vet att det är svårt att inte vara svartsjuk när någon ljugit dig rakt upp i ansiktet, flertal gånger, under en lång period. Jag vet att det är svårt att glömma och försöka lägga det bakom sig. Men du är en storsint människa Filippa, du väljer att förlåta att försöka bygga upp ett förtroende igen trots rädslan att återigen blir sårad.

Kära 18 åriga Filippa, jag vet att du fortfarande är trasig inombords. Att förlåta inte innebär att glömma. Jag vet att du kommer kämpa för att förändra dig själv i hopp om att han kommer komma tillbaka. Men kära Filippa, han kommer inte att älska dig mer för att du svälter dig själv. Han kommer inte komma tillbaka bara för att du går ner i vikt. Du kommer inte att bli en lyckligare människa bara för att du går under samhällets ideal av en ”perfekt” kropp. Kära Filippa, sluta misshandla din kropp. Du behöver inte straffa dig själv och bryta ner dig själv mer. Du kommer vara 8 kilo lättare men du är kommer fortfarande avskyr din kropp.

Du kommer att börja träffa en ny kille i hopp om att glömma och gå vidare. Du kommer fortfarande ha svårt med tillit och det kommer inte bli bättre när det kommer som ett brev på posten att han försöker bjuda ut en utav dina närmsta tjejkompisar. Återigen kommer den tilliten du har försökt bygga upp för andra människor att brytas ner.

Samtidigt kommer du att fortsätta pressa din kropp tills den knappt inte orkar mer. Timvis långa promenader morgon och kväll, flertal gym-och simpass varje vecka samt ett grovt kaloriunderskott kommer sätta sin spår. Din kropp kommer tillslut säga ifrån och fullkomligt skrika efter näring. Du kommer gå ifrån att svälta dig själv till att börja hetsäta. Siffrorna på vågen kommer drastiskt öka och du kommer att avsky din kropp ännu mer.

Kära Filippa, du behöver inte vika ut dig på sociala medier. Killar kommer inte tycka om dig mer för att du lägger upp bilder på dig själv där du visar större delar av din kropp. Du behöver inte söka bekräftelse hos okända människor för att det kommer definitivt inte hjälpa din självkänsla.

Du kommer göra ett nytt försök och återigen öppna upp dina armar för någon. Du kommer att tycka om honom och han kommer påstå att också tycker om dig. Du kommer lita på hans ord. Kort därefter kommer du få veta att han spendera en natt tillsammans med sin tidigare flickvän. Återigen kommer någon bryta ner den tillit du försökt bygga upp, återigen kommer din självkänsla och självförtroende sjunka till botten. Men det är fortfarande inte ditt fel. Det var han som gjorde fel, det var han som bröt förtroendet.

Kära 19 åriga Filippa, du ska ta studenten om ett par dagar. Du kommer att spendera flertal nätter tillsammans med dina vänner och dansa tills dina fötter värker. Du kommer att dricka alkohol och du kommer försöka att tänka bort hur mycket kalorier varje drink innehåller. En natt kommer du vara väldigt berusad och du kommer ta beslutet att följa med en kille hem. Den här killen kommer behandla dig väldigt illa och han kommer göra saker mot dig mot din vilja. Den här killen kommer utnyttja ditt tillstånd och kommer inte lyssna när du säger nej. Han kommer att skada dig och det kommer att göra förbannat ont. När han somnat kommer du försiktigt resa dig upp ur hans säng och smyga ut ur hans lägenhet. Du kommer med raska steg skynda dig ifrån hans åsyn. Du kommer att inse att dina vita shorts inte längre är särskilt vita och du kommer gråta av smärta nästa gång du går på toaletten. När du väl lyckas ta dig hem kommer du ställa dig framför spegeln och du kommer se blåmärken, bilmärken och rivsår över din kropp. Du kommer intala dig själv att det var ditt fel för att du inte sa ifrån fler gånger, att du borde sagt nej ytterligare en gång.. För då kanske, kanske hade han slutat och förstått att dina skrik var inte av njutning, det var av smärta.

Han kommer skicka ett meddelande till dig tala om att du fick allt det du ville, plus lite till. Han kommer få det att låta som att du njöt. Du kommer återigen skuldbelägga dig själv och säga att det var ditt fel för att du självmant gick hem med honom.

Blåmärkena på din kropp kommer att försvinna men minnena kommer finnas kvar på din näthinna och scenariot kommer spelas upp om och om igen. Det kommer påverka kommande relationer. Du kommer brista ut i gråt nästa gång en man ligger naken sidan om dig. Och ytterligare två killar kommer se dig brista ut i gråt. Dem kommer bli vettskrämda och ifrågasätta vad dem gjort fel. Du kommer känna dig dum. Han kommer stryka sin hand över ditt hår och du kommer rygga tillbaka av rädslan att hans hand plötsligt ska slita tag i ditt hår och lämna din hårbotten öm.

Men det var inte ditt fel Filippa. Att gå hem med någon självmant innebär inte att personen har rätt att göra saker mot din vilja. Du kommer att kunna njuta av att ha en person nära igen utan rädslan att han ska skada dig. Du kommer att inse att det var han som gjorde fel, inte du. Du kommer sluta skämmas.

Kära 19 åriga Filippa, du kommer svära dyrt och heligt att du aldrig ska låta dina ätstörningsbekymmer eskalera till det värre. Men du kommer stå på knä framför toalettstolen, trycka dina fingrar långt ner i halsen i desperat försök få ut den ångest du bär på. Du kommer att söka hjälp men du kommer avstå när det blir serverat.

Istället kommer du packa din resväska och flytta utomlands under sju månader. Du kommer äntligen göra det du drömt om sedan barnsben, volontärarbeta i Afrika. Du kommer att försöka göra en förändring, du kommer att försöka hjälpa människorna. Du kommer dagligen ta emot meddelande från familj och vänner som berättar vilken fantastisk människa du är. Fantastisk människa? Hur kan man vara fantastisk när man ser barn svälta runtomkring sig och i nästa stund trycker man fingrarna i halsen för att kräka upp sin middag. Du kommer inse att du behöver professionell hjälp. Du kommer inse att du inte kan hjälpa andra människor när du inte kan ta hand om dig själv. Du kommer att behöva packa din resväska och åka hem. Du kommer bli besviken på dig själv.

Kära 20 åriga Filippa, du kommer att söka professionell hjälp men det kommer ta veckor innan du får en tid. Veckor där det eskalerar till det värre. Du kommer spendera varje kväll i duschen med radion på högsta volym i hopp om att din familj inte ska höra när du fullkomligt förstör din kropp på insidan. Du kommer titta dig i spegeln med gråtfyllda ögon och lova dig själv att det var sista gången. Ett förtroende som du återigen kommer bryta. Du kommer att flytta hemifrån och lämna den stad och människor som triggar ditt självdestruktiva beteende.

En dag kommer du bestämma dig att det får vara nog. Du har ett uppehåll under nästan tre månader och du börjar äntligen känna att du är på rätt väg. Du mår så pass bra att du väljer att avsluta din behandling innan den är klar. Dessvärre kommer du falla tillbaka och du kommer tvivla på att du någonsin kommer bli frisk.

Du kommer ta den lätta vägen ut och återigen försöka rymma från dina problem. Denna gången flyr du så långt bort som möjligt, till andra sidan jordklotet. Ditt självdestruktiva beteende kommer att fortsätta men det kommer att förbättras, oerhört mycket. Du kommer att omge dig av människor som ger dig glädje och kärlek. Du kommer inse att folk älskar dig för den du är. Du kommer att börja må bättre, du kommer att känna dig lycklig. Det kommer att märkas tydligt för att din kropp kommer äntligen börja samarbeta med dig.

Kära 21 åriga Filippa, ditt självdestruktiva beteende kommer att få ett avslut. Efter flertal år av självskadebeteende kommer du äntligen förstå att livet är för kort för att må dåligt. Du kommer sluta att vara i en kamp med dig själv och din kropp.

I samma veva kommer du att träffa en kille. Du kommer snabbt inse hur fantastisk han är och du kommer blir oerhört förälskad i honom. Som vanligt kommer du bli livrädd av att få någon för nära och du kommer försöka förstöra för dig själv. Du kommer att ta fram dina värsta sidor och försöka trycka bort honom. Du kommer testa hans tålamod och se hur mycket han klarar av innan han lämnar dig. Men han kommer inte att lämna dig. Han kommer att stanna även när du är svartsjuk och osäker. Han kommer att ge dig trygghet och du kommer äntligen våga känna tillit igen. Han kommer behandla dig som en prinsessa och du kommer ständigt ifrågasätta vad du gjort för att förtjäna att någon behandlar dig så bra. Du kommer inse hur otroligt illa behandlad du blivit tidigare när denna man äntligen kommer in i ditt liv och behandlar dig på det sätt du förtjänar. Han kommer tala om att han älskar dig för den du är och du kommer tro honom. Du kommer för första gången känna att du inte behöver förändra dig, att du duger som du är.

Kära snart 22 åriga Filippa. Jag är stolt över dig! Jag är stolt över att du lagt ditt självdestruktiva beteende bakom dig. Jag är stolt över dig för att du inte längre misshandlar dig själv. Jag är stolt över dig för att du vågat låta en annan människa komma dig nära och för att du tillåter dig själv vara lycklig. Det förtjänar du! Jag är stolt över dig för att du insett att alla inte vill dig illa. Jag är stolt över dig för att du dagligen kämpar med att älska dig själv och för att förstå ditt egna värde. Jag är stolt över att du är du för att du är en otrolig stark människa!Snapchat-6649668605077567810

Sorry Sweden, I’m gonna stay in Australia..

Ett par veckor har passerat sedan sist jag skrev. Det mesta är sig likt här i Renmark. Vi jobbar mer eller mindre 6-7 dagar i veckan och har vi turen att få ledigt en dag beror det på att det regnar. Alla clementiner och mandariner är plockade vilket märks tydligt på varje lönebesked, det var en bra bonus. Med tanke på att mandariner och clementiner kan plockas oavsett temperatur hade vi möjlighet att starta tidigt på morgonen, plocka ett par timmar innan vi flyttade vidare till apelsinerna. Det var dessutom väldigt skönt att ha möjlighet att variera plockandet, det blir väldigt enformigt att plocka apelsiner hela dagarna.

DSC_1400Ibland är det klurigt att nå apelsinerna, då får man balansera på stegen!

Den tjugonde augusti passerade jag 3 månader sträcket och kan stolt berätta att jag avklarat mina 88 dagar farmwork! Det är en oerhörd lättnad att dagarna äntligen är gjorda och jag därmed kan ansöka om mitt andra års visum. Som jag nämnt flertal gånger tidigare måste man göra 88 dagar farmwork i specifika områden i Australien för att kunna ansöka om ett andra års working/holiday visa. Förra året ändrades reglerna och det har varit mycket frågetecken huruvida man ska räkna dagarna. Det ändrades även att man måste tjäna ett minimum varje timme men då jag får betalat per låda jag plockar var det återigen massor av frågetecken. Detta har stressat mig oerhört mycket och jag vet inte hur många gånger jag frenetiskt försökt finna information om ändringarna. Efter många och men samt ett samtal med Julie (Julie arbetar på farmen där jag arbetar och är bland annat ansvarig för att signera de 88 dagarna samt betala ut löner/skicka ut lönebesked) så lyckades hon förklara ändringar för mig. Hur som haver kommer jag stanna fyra månader istället för tre så jag kommer ha fler dagar än vad som krävs.

DSC_1381Alla dagar är inte bra dagar och det är svårt att hålla sig motiverad. Då känner jag mig lite såhär…

I förra veckan, närmare bestämt onsdag, kom Johnny hit. Det var två långa månader sedan sist jag såg honom så ni kan säkert föreställa hur uppspelt jag var den morgonen. Hjärtat slog volter när jag hörde han tuta med bilen och jag såg han köra upp vid campen där jag bor.

Senast han besökte mig var i mitten av juni. Då var han här över helgen och åkte tillbaka till Melbourne tidigt på måndagsmorgon. Därefter flög han tillbaka till jobb under 23 dagar och när han kom tillbaka till Melbourne hann han ungefär packa sin väska innan det var dags att bege sig igen. Under tre veckor reste han runt i USA och jag var minst sagt avundsjuk på hans fantastiskt resa! Han hade en väldigt lyckad resa men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var utmanande. När han besökte ett par nationalparker i Kalifornien så fanns det ingen mottagning på hans telefon och det värkte i hjärtat när det kunde ta en hel dag utan att jag hörde från honom. När han kom hem från USA hann han återigen bara packa upp innan det var dags att flyga tillbaka till jobb. Lyckligtvis var det bara under 10 dagar! Ett par dagar spenderade han med familj och vänner i Melbourne innan han kom hit. Så otroligt tacksam att han prioritera att komma hela vägen till Renmark under hans lediga tid! Långt ifrån alla skulle ta sina lediga dagar från arbetet för att komma och plocka apelsiner med någon man dejtar.

Förresten har jag berättat om hur otroligt hårt arbetande Johnny är? Jag önskar jag hade hälften av hans motivation och vilja. Jag minst sagt beundrar honom. Klockan 02:50 ringer hans alarm och kort därefter är han på gymmet för att köra ett träningspass innan hans arbetsdag startar. Därefter går han tillbaka till sitt rum och gör sig redo för arbetet, klockan 04:35 lämnar han rummet för då kommer nattpersonalen tillbaka från sitt skift. Därefter arbetar han 10-12 h innan han kommer hem och försöker få en tidig kväll innan hans alarm återigen ringer. Jag är dock en mästare på att hålla honom vaken på kvällen. Under dagen skriver vi bara ett fåtal sms så under kvällen är enda gången vi faktiskt kan prata med varandra. Det värmer i hjärtat att han faktiskt prioritera sin lilla tid på kvällen att prata med mig. Trots att han är så slutkörd efter en lång dag så tar han sig alltid tiden och ringer mig, framförallt under dem dagarna när jag haft en jobbig dag. Det värmer i hjärtat att veta att någon verkligen prioritera en.

”There’s a difference between someone who talks to you when they have time and someone who MAKES time to talk to you”

Hur som haver, Johnny kom hit vid lunch och lyckligtvis hade vi en väldigt sen start den dagen. Därmed fick jag tid att krama om honom ordentligt innan det var dags att arbete. Johnny var exalterad över att få komma med mig ut och plocka apelsiner. Jag tror att han tyckte att arbetet var betydligt mycket tuffare än vad han föreställt sig. Klockan fem var vi klara för dagen och det var verkligen roligt att plocka tillsammans med Johnny. Även om jag plockar betydligt mycket bättre och snabbare när jag är ensam 😉

Vi spenderade första kvällen på en Golf Resort utanför Renmark där de finns en restaurang som heter Angus Co. En ordentlig stek eller hamburgare sitter aldrig fel efter en lång dag av apelsingplockning! Det var mysigt att ha en middagsdejt med mina fina man efter så lång tid ifrån varandra.

Snapchat-1507952139903614200

Under torsdagen tog jag ledigt, jag ville spendera så mycket tid som möjligt med Johnny och var definitivt inte sugen på att plocka apelsiner. Även om Johnny erbjöd sig hjälpa mig så fanns det inte på världskartan att jag skulle spendera ytterligare en dag och plocka. Istället åkte vi in till Renmark och till ett nyöppnat italienskt café. Vi åt frukost och njöt av det fina vädret.DSC_1385

Därefter köpte vi med oss picknick och åkte upp till Whoolshed Brewery, ett ölbryggeri inte långt ifrån där jag bor. Strålande sol och fläktande vindar. Vi köpte med oss bullar som vi fyllde med grillad kyckling, sallad och avocado. Johnny köpte be ölbricka med fyra olika sorter. Det var en otrolig mysig eftermiddag och en dag jag sent kommer att glömma. Kvällen spenderade vi uppe vid campen och det var första kvällen sedan sex månader som jag drack alkohol. Man kan väl lugnt säga att jag blev påverkad ganska fort och därefter gick det utför. Johnny lovade hålla mitt hår om det behövdes.. Men en självständig kvinna klarar sig själv 😉 Trots att jag drack på tok för mycket hade vi väldigt roligt och det gör mig så glad att mina vänner tycker om Johnny.

Fredag morgon vaknade jag upp och mådde som jag förtjänade. Vi åkte till staden Mildura som ligger ca 13 mil härifrån. Besökte ett litet men oerhört mysigt café vid namn ”The Wooden Door”.IMG_20160821_171123

Därefter åkte vi för att hitta löparskor till mig. Velade mellan två par och kunde inte bestämma mig så beslöt mig för att lägga undan dem till dagens slut. Det ena paret var barnstorlek och därmed 600 kronor billigare men med mindre dämpning/stöd. Liknande mina nuvarande löparskor som tyvärr sjunger på sista refrängen. De andra paret kom ut förra veckan, betydligt dyrare men väldigt mycket mer bekväma och mer stöd.

Medan jag försökte bestämma vilka skor jag ville ha skämde Johnny bort mig och betalade så jag fick en kinesisk helkroppsmassage. En hel timme fick jag njuta av en massage och det var minst sagt välbehövligt efter tre månader av fruktplockning. Som om det inte räckte med massagen överraskade han mig med att köpa löparskorna åt mig. Aldrig träffat en människa som skämt bort mig så mycket. Blev väldigt glad för jag behöver verkligen ett par nya löparskor! Nu kan jag förhoppningsvis förbättra min tid och springa milen under 50 minuter.

IMG_20160820_173238

Vi åkte tillbaka till Renmark, tog bilder tillsammans under mandelträden som precis börjat blomma och firade vår sista kväll tillsammans genom att äta middag på en restaurang vid namn Nanya. Det var en mysig sista kväll tillsammans med min prins. Tyvärr går tiden alldeles för fort och jag är alltid lika förkrossad när jag tvingas säga hej då. Jag tror aldrig jag kommer vänja mig vid distansen.

image-0-02-01-3f05035721ddda63ccccd79b91e7d93dd86b5e4b9ff7773678b3d6db3c02a400-V

Nu återstår det enbart tre veckor tills han kommer hit igen. Den 14onde september gör jag min sista dag. Den 15onde ska jag besöka kontoret och få mina papper ifyllda så jag kan ansöka om mitt visum. Vid lunch kommer Johnny hit och på kvällen ska jag en avskedafest. Dagen efter kör vi till Mildura och tar flyget hem till Melbourne. Därefter har vi lite mer en vecka tillsammans innan Johnny återigen åker tillbaka till jobb.

Vi kommer ha en minst sagt intensiv vecka tillsammans. Flygbiljetter inför vår kommande resa ska bokas. Vi ska besöka någon form av körskola så jag kan göra teoriprov så jag därefter kan få börja övningsköra med Johnny. Johnny planerar att köpa en ny bil och till min glädje, en manuell. Bättre att lära sig köra en manuell än en automatare. Äntligen ska jag få möjligheten att träffa Johnnys vänner. Ser även framemot att träffa alla mina egna vänner igen!

Jag har en intensiv men händelserik höst att se framemot. Den 23e september när Johnny åker tillbaka till arbetet kommer jag flytta tillbaka till min gamla aupair familj, familjen Cham. Kommer arbeta där under 3 veckor och flytta ut den 14 oktober när Johnny är hemma igen. Den 15-20 oktober åker vi på semester tillsammans till Whitsunday och till paradisön Hamilton Island. Johnny’s vän fyller 30 år så det är ett helt gäng som åker och ska hyra ett hus tillsammans. Jag och Johnny har dock valt att hyra en lägenhet tillsammans istället. Den 20onde åker vi vidare till Sydney och stannar där till den 23e. Planen att vi ska göra ”Bridge Climbing” som jag fick i julklapp av familjen Cham. Vi ska även se en musikal, Aladdin! Ser verkligen framemot att få spendera lite kvalitetstid med min fina man och få se flera delar av Australien. Runt den här tiden går mitt första visum ut och jag kommer därmed ansöka om mitt andra års visum. Så tyvärr kära vänner och familj, jag kommer inte att komma hem som jag trodde att jag skulle efter ett år här.

Den 30 oktober flyttar jag in till en ny aupair familj i St Kilda. Jag ska ta hand om två stycken flickor, Bella och Sadie. Kommer arbeta samma timmar som jag gjorde hos familjen Cham. Kommer arbeta här mellan 30 oktober – 8 januari med en vecka ledigt under julen. Johnnys vänner ska fira nyår och campa i en nationalpark längst östkusten och i nuläget ser det ut som att vi också kommer åka dit. DSC_1409

Renmark må vara litet men jag tröttnar aldrig på att hänga vid sjön, så vackert.

Johnny slutar sitt arbete vid jul och inte långt därefter är jag klar med mitt arbete. Ska bli otroligt roligt att äntligen få spendera all min tid tillsammans med honom. Slippa räkna ner dagar tills vi ses igen. Slippa bli ledsen varje gång han åker tillbaka till jobb. I januari planerar vi att åka till Tasmanien och plocka körsbär under ett par veckor. Man kan tjäna väldigt bra! Vi planerar också att utforska så mycket som möjligt av ön. Roadtrips, camping, hiking.. You name it!

Därefter får vi se vad som sker. 2016 har varit ett fantastiskt år men jag är övertygad om att 2017 kommer bli ännu bättre. Detta året har inneburit mycket tid ifrån varandra och nästa år kommer definitivt bli ”vårt” år. Tänk att jag träffade Johnny första gången i början av februari och vi är nu inne i slutet av augusti. Detta året har verkligen flugit förbi!

Jag är lyckligare nu!

Ett par veckor har passerat sedan sist jag skrev. Hade jag fått bestämma hade jag skrivit minst en gång i veckan men då min dator är kvar i Melbourne och jag måste skriva på min surfplatta blir det hela ett väldigt stort projekt. Det tar så lång tid att skriva när jag inte har ett tangentbord. Vidare har jag inget Wi-Fi utan enbart mobildata.

Förvisso är mitt liv ganska enformigt och den ena dagen är den andra lik. Mina dagar startar 05:40 när mitt alarm ringer. Jag försöker så tyst som möjligt klä på mig samt sätta in mina kontaktlinser i den mörka husvagnen för att inte väcka min rumskompis, Ari. Jag snörar på mig mina löparskor och strax innan klockan sex promenerar jag upp till den stora vägen och vidare ner till byn Paringa. Det är fortfarande ganska kallt ute på morgonen, vanligtvis ligger temperaturen mellan 2-8 grader.  Detta är dock sista vintermånaden! 

Förutom den bittra kylan är det också kolsvart ute. I skrivandets stund förstår jag varför folk ifrågasätter mitt val att varje morgon ge mig ut på en löparrunda innan solen är uppe. Jag kan tycka det är smått obehagligt när jag promenerar upp till den stora vägen och går längs alla stora apelsinträd. Det är så mörkt och ovissheten om vad som kan gömma sig därute skrämmer mig. Vanligtvis sätter jag in hörlurarna i mina öron direkt när jag går ut ur husvagnen. Att ha musik dunkande i öronen lugnar mig. Kanske svårt att förstå för då kan jag ju inte höra om någon följer efter mig..

Hur som haver så springer jag varje morgon förutom lördagar då jag har bestämt mig för att vila. Jag springer alltid samma runda varje morgon förutom att jag ibland springer ett par extra gator när jag vill utöka sträckan. Min runda är på 7.5-10k. Ibland promenerar jag istället då jag i grund och botten är en riktig powerwalk-tjej. Sedan jag kom hit har jag dock börjat löpa istället.. Något jag mer eller mindre aldrig gjort förut. De dagarna när jag bestämmer mig för att promenera för att vila från löpningen så slutar det oftast med att jag springer större delen av tiden iallafall. I nuläget blir jag så uttråkad av att promenera och det är dessutom väldigt skönt att springa.

DSC_1358

Jag är tillbaka igen strax innan klockan sju. Då brukar jag duscha och byta om till mina arbetskläder. Därefter dricker jag kaffe och lagar min frukost som ALLTID är densamma. Åtminstone de senaste två månaderna när jag varit här. Gröt som jag blandar med proteinpulver alternativt ett ägg. Toppar med någon form av frö – linfrö/solrosfrön/pumpakärnor, frysta bär, en sked jordnötssmör och kiwi alternativt banan. Jag föredrar att äta en ordentlig frukost så jag håller mig mätt ett par timmar när vi väl börjar arbetar. Dessutom springer jag alltid på tom mage så jag är vanligtvis väldigt hungrig när jag kommer tillbaka.

Därefter väntar jag på att få ett textmeddelanden om när vi börjar arbeta. Jag vet alltså aldrig vilken tid jag börjar arbeta förrän samma morgon. Vanligtvis får vi ett sms en timme innan start. I början tyckte jag det var otroligt jobbigt att inte veta.. Men ett par veckor efter jag kom hit började jag springa varje morgon så då är jag ändå uppe och redo.

1469784460681

Beroende på vilken frukt vi plockar börjar vi oftast någon gång mellan 8:30-11:00. Sedan plockar vi fram till 16-17. Det är hyfsat fritt och vill jag lämna klockan tre så är det inte direkt någon som stoppar mig. Men i slutändan straffar det ju enbart mig själv då jag förlorar pengar på att inte plocka så mycket som möjligt.

Därefter kommer jag hem och äter, duschar, sitter runt lägerelden och pratar med de andra som bor häruppe. Kvällarna är ganska tråkiga och långa och därför går jag och lägger mig hyfsat tidigt.

Processed with VSCO

Nu återstår det dock bara sex veckor av detta otroligt enformiga liv. Det är ingen hemlighet att jag är otroligt trött på att leva såhär. Den vardagliga lyxen är verkligen saknad. Då tänker jag främst på en ordentlig säng, slippa laga mat utomhus och kunna sitta i en soffa om kvällarna när det är kallt istället för att sitta framför en eld och fortfarande frysa.

Hur som haver… Det är min vardagliga rutin. Nu till något helt annat.


Tiden springer iväg och vi är redan inne i augusti månad. Idag är det den tredje augusti. Ett datum som sitter djupt inristat i mig. Idag har det gått två hela år. Det är delade känslor… Det känns som en oändlighet sedan men samtidigt minns jag dagen som om det vore igår. Två hela år sedan mina ätstörningsbekymmer eskalerade till det värre och jag skulle numera fått diagnosen bulimi.

Förutom att det är två år sedan jag för första gången beslöt mig för att spy upp min mat så är det också fyra år sedan mitt självdestruktiva beteende startade. Träning, diet och viktnedgånghets är tre ord som beskriver det hela. Fyra långa år… Det känns så surrealistisk när jag tänker på det. Jag minns den där dagen för två år sedan och jag minns hur jag sa till mig själv att jag aldrig kommer bli någon människa som sporadiskt väljer att göra mig av med maten jag precis ätit genom att kräka. Det skulle bara ske den gången och aldrig igen. ”Aldrig igen”. Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag sagt det till mig själv genom dessa två åren. Även om det varit många toppar och dalar och perioder som har varit bättre har det trots allt pågått under en oerhört lång tid. Alldeles för långt tid om ni frågar mig.

Det gör mig så otroligt ledsen att veta att under fyra års tid har jag indirekt skadat mig själv otroligt mycket. Jag har kört mitt självförtroende och min självkänsla till botten istället för att bygga upp mig själv till en stark individ. Jag har gång på gång straffat mig själv och låtit mina inre demoner styra mig.

Men sen träffade jag en fantastisk man som accepterar mig för den jag är. Som stöttar mig och förstår mig även när jag skickade meddelande och berättade om hur jag spenderat en hel kväll med att trycka fingrarna i halsen tills strupen började bränna och magen kändes tom. Han fick mig att inse att jag inte behöver straffa mig själv. Att jag duger precis som jag är och att jag är så mycket bättre än mitt självdestruktiva beteende. Han får mig dagligen att vilja bli bättre, att bli en bättre människa och sluta bryta ner mig själv. Jag kan inte sätta ord på hur otroligt tacksam jag är över hur han hjälpt mig upp ur detta. För även om jag ville sluta så hade jag på något sätt accepterat det hela och ruskade mest på axlarna och intalade mig själv att det inte var så illa.. Jag hade ju trots allt så pass ”mycket kontroll” att det inte skedde dagligen.

Även om det är jag själv som gjort grovjobbet och fått ett slut på mitt självdestruktiva beteende så har hans stöttning hjälpt mig otroligt mycket på vägen. För även om jag måste bygga upp mig själv och bli stark så är det helt okej att ibland luta sig tillbaka mot någons axel och veta att man inte är ensam i kampen.

Även om det är två år sedan det hela fick en fruktansvärd vändning så är det också 128 dagar sedan sist jag kräkte. 128 dagar, lite mer än fyra månader. Det är mitt längsta uppehåll hittills!! Endast ett fåtal gånger har tankarna slagit mig men jag har hittills lyckats slå bort det och det ska jag fortsätta med. Det blir mer och mer sällan jag tänker på att kräka och det är så otroligt skönt att dagligen slippa behöva ha den inre kampen med mig själv.

Livet är ganska fantastiskt när man inte låter ens inre demoner styra en. Jag är lyckligare nu!

Snart igen ska jag skriva ytterligare ett inlägg och berätta om allt spännande som jag har att se framemot de kommande månaderna. Kan knappt vänta!

En såndär aussie man.

Jag vet att många är nyfikna på vem mannen är som frekvent dyker upp på mina sociala medier så jag tänkte jag tillfället i akt och presentera honom. 

Processed with VSCO

Denna mannen heter Johnny. Jag och Johnny träffades första gången på en nattklubb i Melbourne. Jag var ute tillsammans med mina tjejkompisar och hade en fantastisk rolig kväll, dansade tills fötterna värkte. Jag och Johnny hade skickat ett par sms till varandra under kvällens gång och tanken var att vi skulle ses. Melbourne är dock en väldigt stor stad och vi befann oss på helt olika platser. Jag på en nattklubb inne i city och han var på en konsert i en utav förorterna tillsammans med sin vänner. Batteriet på min telefon sjöng sist refrängen och det var mycket oklart om han förstod vilken utav alla nattklubbar jag befann mig på. Då jag hade druckit ett par drinkar för mycket var det inte helt enkelt att tyda mina meddelande. När klockan närmade sig fyra och nattklubben var på väg att stänga gav jag upp hoppet om att jag faktiskt skulle få träffa honom. Men då stod han plötsligt där i baren och väntade. Det var minst sagt en stor överraskning!

Dessvärre minns jag inte mitt första intryck, som jag redan nämnt, jag var ganska påverkad av alkoholen. Jag minns i alla fall att han var oerhört lång, mycket länge än vad jag föreställt mig. Även om jag inte minns exakt min första tanke så vet jag åtminstone att den var positiv. Då nattklubben var på väg att stänga beslöt vi oss för att ta en taxi hem. Jag må ha varit full men Johnny var betydligt mycket mer påverkad än mig, haha! Vad vi pratade om i taxin är mycket oklart. Med tanke på vårt tillstånd tyckte Johnny att det var bäst att taxin släppte av mig hemma hos mig och att vi kunde ses en annan dag.

Jaha, vad säger man i en sådan situation? Det är definitivt första gången en full kille inte försökt få med mig hem till honom. Kanske borde jag ha blivit glad över hans förslag men när taxin körde jag iväg kändes det som en käftsmäll. Nåja tänkte jag, kanske gjorde jag inte det bästa intrycket och antagligen var jag inte vad han föreställt sig. Min andra tanke var att jag totalt skrämt bort honom genom att berätta min ålder. Hans ansiktsuttryck när jag sa att var 21 är inte vad jag hoppades på. Klockan närmade sig sex och jag somnade gott i min säng den morgonen.

Snapchat-7992944452738062679

Ett par timmar senare vaknade jag upp och såg att jag hade ett oläst meddelande. Johnny bad om ursäkt men tyckte inte var en bra idé att jag följde med honom hem när han var i det tillståndet att han nästan spydde. Nu i efterhand uppskattar jag definitivt hans gest! Förutom att han bad om ursäkt frågade han om han fick lov att bjuda ut mig på middag under kvällen.

Sagt och gjort sågs vi under kvällen och hade en kaffedejt. Jag var så nervös att jag trodde att jag skulle spy. Det hjälper definitivt inte att dricka kaffe när man är nervös. Koffeinet pumpar runt ganska rejält i kroppen! Hur som helst var det en lyckad kväll och tyvärr skulle det dröja nästan en månad innan vi sågs igen. Två dagar senare åkte Johnny nämligen tillbaka till sitt arbete.

Processed with VSCO with a5 preset
En utav våra första frukostdejter. 

Johnny är i grund och botten en elektriker men har vidareutbildat sig till instrument tekniker. Att försöka förstå och förklara vad han gör är lika svårt för mig som det är för honom att lära sig prata svenska. Med andra ord, en oerhört svår ekvation! Johnny arbetar på en ö vid namn Barrow Island som ligger nordöst om Australien. På ön byggs en plattform där man pumpar upp gas och detta är alltså vad han arbetar med. Dessvärre har han inte normala arbetstider som 7-16 varje dag.. Han är nämligen iväg under 23 dagar och arbetar då under samtliga dagar. Vanligtvis 12 h pass men på helger arbetar han BARA 10 h, som han själv uttrycker sig. Därefter har han 10 dagars ledighet.

Hur som haver, efter vår kaffedejt var jag ganska övertygad om att vi inte skulle ses igen. Missförstå mig rätt, vi hade en fantastisk trevlig kväll men något inombords sa att det var allt. Kanske på grund av att jag var medveten om att vi inte skulle ses på ett bra tag och då vi inte direkt pratade med varandra den kommande veckan. Men så var inte fallet!

På kvällen den 29e februari flög Johnny tillbaka till Melbourne och strax efter klockan nio morgonen därefter hämtade han mig i Essendon. Om jag var nervös första gången vi skulle ses så behöver jag antagligen ett nytt ord för att definiera hur nervös jag var denna morgonen. Jag åt ingen frukost för jag trodde jag skulle spy, hela min kropp skakade när jag gick ut till hans bil. Stackars Johnny, jag gjorde honom minst lika nervös genom att bete mig så, haha!

Vår första officiella date var alltså den första mars. Vi åt frukost på ett café i Essendon och därefter körde vi över en timme till ett vattenhål mitt ute i ingenstans. De enda instruktioner Johnny gav mig var att ta med mig badkläder och en handduk. Det var en väldigt varm och solig dag. Det är ingen hemlighet att jag redan under vår första dejt kände hur hjärtat slog lite snabbare av att få vara honom nära. Vi hade ett par fantastiska dejter under de 10 dagar och jag var helt förstörd när han åkte tillbaka till jobb.

Processed with VSCO with a5 preset

Och sådär fortsatte det.. 10 dagar tillsammans och 23 dagar ifrån varandra. Under nästa ledighet, närmre bestämt under sista kvällen innan han åkte tillbaka till jobb var jag återigen helt förstörd över att han skulle åka. Mellan otroligt mycket tårar och kramar gav han mig en liten present som är utan tvekan det finaste jag fått. Han gav mig tjugotre stycken kuvert, samtliga med en liten anteckning inuti och ett datum utanpå. I det första kuvertet stod det ”Låt oss räkna ner dagarna tillsammans. Ett litet brev för varje dag för att påminna dig om hur mycket jag saknar dig”. Det kanske inte låter mycket för världen men det är utan tvekan det finaste jag fått av en kille. Att han suttit ner, tagit sig tid och skrivit alla dessa brev bara för att det ska bli lite enklare för mig att vara ifrån honom. Ska sanningen fram betydde detta mer än när han överraskade mig med en hotellnatt i Melbourne på det mest exklusiva hotellet.IMG_20160506_191836

Utsikten från vårt hotellrum. 

När jag var klar hos familjen Cham i början av maj var Johnny återigen hemma från jobb. Under 10 dagar bodde jag tillsammans med honom i hans lägenhet. Det var helt fantastiskt att varje dag då vakna upp bredvid honom och veta att jag hade en hel dag tillsammans med honom, inget arbete att skynda tillbaka till. Den 14 maj var det dock dags att återigen säga hej då. Han vinkade av mig strax innan jag klev på planet som skulle ta mig till Renmark och därefter flög han själv tillbaka till arbete.IMG_20160525_070031

Sista såg Johnny var för drygt en månad en sådan när han kom hit och hälsade på mig. Det betyder oerhört mycket att han tog ett par dagar av sig ledighet och kom hit. Renmark är inte den mest spännande plats att befinna sig på.. Vi hade ett fåtal dagar tillsammans och därefter startade återigen nedräkning. 65 dagar! Jag brukade tycka att 23 dagar var olidligt länge… Nu har snart halva tiden passerat och i mitten av augusti kommet han återigen och hälsar på mig.

IMG_20160613_161618

Jag och Johnny har inte träffats under en särskilt lång period och tyvärr har vi tvingats spendera mer tid ifrån varandra än tillsammans. Jag vill därför tydliggöra att vi inte är ett par då vi båda anser att det är svårt att bygga upp en seriös relation när vi spenderar mycket tid ifrån varandra. Att definiera vad vi har är däremot inte viktigt för mig. Jag vet var vi står och jag är lycklig, det är huvudsaken.

Trots att vi spenderat så mycket tid isär har jag byggt upp otroligt starka känslor för honom. Jag tycker inte att tid är en rättvis måttstock över hur mycket man får lov att känna. Det finns par som varit tillsammans i år och knappt känner något för varandra.. Eller som i mitt fall, ett par månader och jag känner så otroligt mycket för honom. Han tog mig verkligen med storm från dag ett och för varje dag som går blir jag mer och mer säker på min känslor för honom.

Jag planerade definitivt inte att åka till Australien, träffa någon och bli så högt upp över öronen förälskad. Jag antar att det är vad som gör livet spännande, ovissheten om vad som komma skall. Oavsett vad är jag otroligt glad att det hände!

Processed with VSCO with a5 preset
Jag har absolut varit kär förut men jag har definitivt aldrig känt såhär för någon förut. Det finns så mycket jag uppskattar med denna mannen. Först och främst är jag övertygad om att jag aldrig träffat en människa med ett så stort och varmt hjärta. Johnny är otroligt snäll och mån om människor i sin omgivning. Han är charmig, kärleksfull, alldeles för generös och skämmer mig bort på tok för mycket. Han är även oerhört hjälpsam, omtänksam och förstående. 

Det är ingen hemlighet att jag har varit och är ganska svartsjuk. Jag skyller det definitivt på alla de gånger killar brutit sitt förtroende. Fantastiskt nog så har min svartsjuka minskat brutalt sedan jag träffade Johnny. Han har definitivt fått mig att förstå och övertygat mig om det inte finns något att oroa sig för. Att vara svartsjuk är definitivt inget som är enkelt, varken för mig eller min partner. Min svartsjuka och osäkerhet har garanterat fått mig att skjuta bort honom ett par gånger. Enbart som försvar och av rädslan att bli sårad. Lyckligtvis har han förstått detta och inte lämnat.

Han läser mig som en öppen bok, oavsett om han sitter bredvid mig eller bara hör min röst genom telefonen. Jag antar att jag är ganska förutsägbar men oavsett vad så vet han alltid när något är fel. Han är oerhört stöttande, förstående och från start har jag känt mig 110% bekväm runt honom. Hur många spenderar deras första dejt i badkläder och utan smink? Det säger en hel del. Faktum är att han ständigt påminner mig om hur vacker jag är oavsett om jag är otroligt svettig efter ett gympass och har en bakåtslick som heter duga eller om jag är nyvaken och mitt hår står åt alla håll. Med honom behöver jag aldrig försöka vara någon annan utan kan vara mig själv utan rädslan att han ska lämna. Det är en fantastisk känsla att inte behöva ändra på mig för att passa i någon annans ögon.

Snapchat-9078560564294746578En utav sanslöst många frukostdejter.

Kanske låter allt detta som en självklarhet och kritiker en partner bör uppfylla men ska sanningen fram har jag aldrig träffat någon som honom. För varje dag blir jag mer övertygad om att jag definitivt hittat min prins charmig och att detta är hur det ska kännas när man hittat riktigt kärlek. Trots att allt detta låter helt fantastiskt har vi också vara motgångar. Jag och Johnny är ganska olika. Jag överanalyser, tänker och planerar mycket. Johnny tar dagen som den kommer. Detta skapar många onödiga konflikter. Det är definitivt inte enkelt att spendera så mycket tid ifrån varandra. Det är många gånger jag ställt mig frågan om det är värt det i slutändan. Men faktum är att ju mer tid vi spenderar ifrån varandra, dess mer säker blir jag på att detta är mannen jag vill spendera mina dagar med. Distans betyder så lite när någon betyder så mycket.

Denna mannen får mitt hjärta att slå lite fortare och mina läppar att le betydligt mycket mer. Jag är så otroligt tacksam över att han kommit in i mitt liv och för allt han har gjort och gör mig. Jag är nyfiken vad som komma skall och jag vet att vi har det bästa framför oss.

IMG_20160619_155237
You’ve no idea of the amount of happiness you’ve brought into my life. I’m truly thankful for everything I’ve experienced with you so far. The best is yet to come and I’m eager to see where life will take us. You’re absolutely amazing darling.

Det primitiva livet som fruktplockare

God eftermiddag.

Det är tisdag och klockan är strax efter ett på eftermiddagen. Jag sitter på en bänk intill floden ”Murray River” som rinner genom Renmark. Himlen är grå, vinden är kall och mina fingrar fryser redan. Lyckligtvis har jag en XL cappuccino som förhoppningsvis håller mig varm tills jag är färdig med mitt skrivande. Nu undrar ni säkerligen varför jag frivilligt väljer att sitta utomhus när temperaturen är långt ifrån behaglig. Att leva som en backpacker är långt ifrån en dans på rosor och det kan bli väldigt intensivt att bo så tätt inpå varandra, av den anledningen drar jag mig ibland undan. Jag är sannerligen den typ av människa som behöver tid för mig själv. Jag har svårt att vara omgiven av människor tjugofyra timmar om dygnet, jag känner mig kvävd.DSC_1271

DSC_1272

Det är nu lite mer än sju veckor sedan jag lämnade Melbourne för att bosätta mig i grannstaten South Australia och staden Renmark. Det känns aningen surrealistisk att det snart gått två månader  sedan jag lämna, vad jag skulle vilja kalla det, mitt normala liv för att leva som en backpacker. Vad som känns ännu mer surrealistisk är att jag ska befinna mig här i ytterligare 2.5 månad innan jag äntligen återvänder till Melbourne.

Mina sju veckor har varit hyfsat smärtfri. När jag anlände fick jag vänta fem dagar innan jag kunde börja arbeta, det var början av säsongen och det fanns inget behov av fler arbetare. Jag började alltså att arbeta den 20e maj.  Vi startade lugnt med endast ett fåtal timmars arbete per dag. Det regnade ganska ofta vilket medförde att vi hade ett par dagar ledigt varje vecka. Jag talar för alla när jag säger att det inte var önskat att vara ledig så pass mycket. Det är nämligen så att vi bor mitt ute i ingenstans och dagarna blir oerhört långa när vi inte arbetar. Det finns inte så mycket att underhålla sig med.  Jag försöker underhålla mig med att läsa, ta promenader, vila, färglägga i min ”anti-stress” målarbok, skriva i min dagbok och se film. När det blir tråkigt har jag försökt läsa på om diverse olika krig i världen och bli mer politiskt insatt.

Den senaste tiden har vädret dock varit på vår sida och regndagar är ett minne blott. Under tre veckor har det varit väldigt intensivt med arbete. Första veckan hade vi fredag ledigt, andra veckan hade vi tisdag samt fredag ledigt och förra veckan hade vi ingen ledig dag. Idag regnar det och därför är vi lediga. Det var väldigt uppskattat då det är 10 dagar sedan sist vi var lediga. Allt detta arbete har sannerligen gjort merparten av oss otroligt trött och känsliga. För ett par dagar grät jag på eftermiddagen för jag kände mig så utpumpad på energi!

IMG_20160630_074417

Som jag nämnde arbetar vi vanligtvis bara ett fåtal timmar per dag. Detta beror på att det just nu är vinter i Australien och alldeles för kallt att börja arbeta tidigt. Inte för oss människor men för frukten. Det är nämligen så att apelsiner är en väldigt känslig frukt. Det måste vara 13 grader innan man kan plocka frukten. Plockar man apelsiner när det är under 13 grader eller när frukten är blöt så förstör man den. Runt apelsinen finns en fetthinna och om man plockar frukten när det är för kallt förstör man denna hinna och dina fingrar/handavtryck kommer att fastna på apelsinen. Du ser det inte direkt men inom ett par dagar. När frukten är packad och skeppad till dess destination kommer fingeravtryck att synas… Och så vitt jag vet kommer ingen människa vilja köpa apelsiner med fingeravtryck. Annat gäller för clementiner och mandariner, dem kan man plocka oavsett temperatur. Därmed har vi haft långa dagar den senaste tiden. Vi har plockat mandariner på morgonen mellan 8:30 och ett par timmar framåt. Därefter har vi förflyttat oss och plockat apelsiner hela eftermiddagen, slutat mellan 15-17. Sett till timmar är detta en helt vanlig arbetsdag och på tidigare arbetsplatser har jag arbetat fler timmar. Annat gäller vid fruktplockning. Det är otroligt påfrestande att plocka under så pass många timmar!Snapchat-4385769081380231636

Jag blir mer och mer effektiv för varje dag som går och med handen på hjärtat så tycker jag det är ganska roligt att plocka frukt. Det är som ett långt träningspass och det är skönt att få arbeta med kroppen även om man blir väldigt öm i axlar, rygg och framförallt tummarna. Arbetet är långt ifrån något jag skulle vilja göra för resten av livet men jag har definitivt inget emot att gör det under en begränsad period. Det är såväl psykiskt påfrestande som fysiskt. När min chef sa detta till mig den första veckan förstod jag inte vad han menade men det har ändrats sedan jag började jobba. Allt sitter definitivt i huvudet. Då du arbetar ensam och står en hel dag för dig själv är det svårt att inte låta tankarna springa iväg. Detta är vad som är påfrestande för så fort man börjar tänka blir man ofokuserad och det påverkar arbetet. Tid är pengar när det kommer till fruktplockning, ju mer du plockar dess mer tjänar du.

DSC_1241DSC_1243När man plockar mandariner och clementiner klipper man av frukten vilket tar längre tid. När man plockar apelsiner rycker/tvistar man av frukten från grenarna.

Arbetsmässigt är jag ganska positivt inställd men när det kommer till hur jag bor är jag långt ifrån nöjd. Den första tiden var jag ganska tillfreds och anpassade mig fort men det har förändrats drastiskt de senaste dagarna. När jag kom hit flyttade jag in i en husvagn, denna delade jag tillsammans med en annan tjej. Det har fungerat bra trots att utrymmet inte är särskilt stort. För ett par dagar sedan kom ytterligare en tjej till campen och till min stora besvikelse flyttade hon in i husvagnen. Jag delar alltså en liten husvagn tillsammans med två andra personer. Jag tyckte redan att det var på tok för litet utrymme när vi var två och nu är det alltså ytterligare en person som ska dela detta utrymme med oss.

Som jag klargjorde i  början av mitt inlägg är jag en person som kräver ett privatliv. Jag känner mig kvävd av att behöva leva på varandra, det är alldeles för intimt och intensivt för mig. De senaste dagarnas förändringar har lett till att mitt humör har varit en berg-och-dalbana av känslor. Mestadels av tiden har jag varit förbannad och funderat på att packa min resväska och lämna detta. Ifrågasatt om det är värt det eller om jag ska hitta en annan farm där jag kan avklara mina 88 dagars arbete. I slutändan har jag dock insatt att det bara är att bita ihop, fokusera på vad detta arbetet faktiskt genererar – ett till år till Australien.

Detta kan säkerligen låta löjligt i mångas öron och det förstår jag. Dock anser jag att ingen har någon rätt att säga åt mig att jag gör en höna av en fjäder och helt enkelt överreagerar. Detta är hur jag känner och det är otroligt jobbigt. Utöver husvagnen är hela livet här otroligt primitivt. Nu har dock en hel del backpackers lämnat och vi är bara 11 stycken kvar, när det var som värsta var vi 19 personer. Elva stycken personer som ska dela på EN toalett och EN dusch. Jag lagar min mat utomhus över en liten gas-kokplatta. Alltså måste jag alltid prioritera, vill jag ha köttet tillagat först eller riset?DSC_1238

En kompis på toaletten..

Att säga att det finns människor som har det värre än mig kommer dessvärre inte gör mig lyckligare. Jag har trots allt anpassat mig väldigt mycket och majoritet av tiden har jag trots allt trivts bra här. Men de senaste dagarna förändringar har påverkat mig mycket. Jag är övertygad att min utmattning inte varit en fördel heller utan bara gjort det hela ännu mer påfrestande. 

Hur som helst vet jag om att det hela kommer vara värt det i slutändan. Jag kommer kunna befinna mig i Australien ytterligare ett år. Jag kommer kunna vakna upp sidan mannen jag tycker om. Jag kommer kunna resa och upptäcka fler fantastiska platser. Jag kommer kunna hälsa på familjen jag arbetade i och återigen leka med de fyra pojkarna. Jag kommer kunna återvända till Melbourne och träffa alla mina vänner.

Som Johnny sa häromdagen när jag gnällde och var allmänt otrevlig- ”Det är okej att vara negativ ibland men du kommer må bättre om du ser det positivt.” I värsta fall köper jag ett tält och ett elektriskt element så jag slipper frysa knäna av mig men åtminstone får känna att jag har ett privat liv. Nu ska jag promenera bort till en campingplats och kolla hur stugorna ser ut. Om 39 dagar kommer Johnny äntligen hit igen och då får jag återigen känna på vardagslyxen av att kunna duscha hur länge jag vill, sova i en ordentlig säng och slippa frysa rumpan av mig varje gång jag behöver gå på toaletten. DSC_1254

Snapchat-2126553604489789815

En och annan clementin slinker definitivt ner under tiden jag arbetar.