Sorry Sweden, I’m gonna stay in Australia..

Ett par veckor har passerat sedan sist jag skrev. Det mesta är sig likt här i Renmark. Vi jobbar mer eller mindre 6-7 dagar i veckan och har vi turen att få ledigt en dag beror det på att det regnar. Alla clementiner och mandariner är plockade vilket märks tydligt på varje lönebesked, det var en bra bonus. Med tanke på att mandariner och clementiner kan plockas oavsett temperatur hade vi möjlighet att starta tidigt på morgonen, plocka ett par timmar innan vi flyttade vidare till apelsinerna. Det var dessutom väldigt skönt att ha möjlighet att variera plockandet, det blir väldigt enformigt att plocka apelsiner hela dagarna.

DSC_1400Ibland är det klurigt att nå apelsinerna, då får man balansera på stegen!

Den tjugonde augusti passerade jag 3 månader sträcket och kan stolt berätta att jag avklarat mina 88 dagar farmwork! Det är en oerhörd lättnad att dagarna äntligen är gjorda och jag därmed kan ansöka om mitt andra års visum. Som jag nämnt flertal gånger tidigare måste man göra 88 dagar farmwork i specifika områden i Australien för att kunna ansöka om ett andra års working/holiday visa. Förra året ändrades reglerna och det har varit mycket frågetecken huruvida man ska räkna dagarna. Det ändrades även att man måste tjäna ett minimum varje timme men då jag får betalat per låda jag plockar var det återigen massor av frågetecken. Detta har stressat mig oerhört mycket och jag vet inte hur många gånger jag frenetiskt försökt finna information om ändringarna. Efter många och men samt ett samtal med Julie (Julie arbetar på farmen där jag arbetar och är bland annat ansvarig för att signera de 88 dagarna samt betala ut löner/skicka ut lönebesked) så lyckades hon förklara ändringar för mig. Hur som haver kommer jag stanna fyra månader istället för tre så jag kommer ha fler dagar än vad som krävs.

DSC_1381Alla dagar är inte bra dagar och det är svårt att hålla sig motiverad. Då känner jag mig lite såhär…

I förra veckan, närmare bestämt onsdag, kom Johnny hit. Det var två långa månader sedan sist jag såg honom så ni kan säkert föreställa hur uppspelt jag var den morgonen. Hjärtat slog volter när jag hörde han tuta med bilen och jag såg han köra upp vid campen där jag bor.

Senast han besökte mig var i mitten av juni. Då var han här över helgen och åkte tillbaka till Melbourne tidigt på måndagsmorgon. Därefter flög han tillbaka till jobb under 23 dagar och när han kom tillbaka till Melbourne hann han ungefär packa sin väska innan det var dags att bege sig igen. Under tre veckor reste han runt i USA och jag var minst sagt avundsjuk på hans fantastiskt resa! Han hade en väldigt lyckad resa men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var utmanande. När han besökte ett par nationalparker i Kalifornien så fanns det ingen mottagning på hans telefon och det värkte i hjärtat när det kunde ta en hel dag utan att jag hörde från honom. När han kom hem från USA hann han återigen bara packa upp innan det var dags att flyga tillbaka till jobb. Lyckligtvis var det bara under 10 dagar! Ett par dagar spenderade han med familj och vänner i Melbourne innan han kom hit. Så otroligt tacksam att han prioritera att komma hela vägen till Renmark under hans lediga tid! Långt ifrån alla skulle ta sina lediga dagar från arbetet för att komma och plocka apelsiner med någon man dejtar.

Förresten har jag berättat om hur otroligt hårt arbetande Johnny är? Jag önskar jag hade hälften av hans motivation och vilja. Jag minst sagt beundrar honom. Klockan 02:50 ringer hans alarm och kort därefter är han på gymmet för att köra ett träningspass innan hans arbetsdag startar. Därefter går han tillbaka till sitt rum och gör sig redo för arbetet, klockan 04:35 lämnar han rummet för då kommer nattpersonalen tillbaka från sitt skift. Därefter arbetar han 10-12 h innan han kommer hem och försöker få en tidig kväll innan hans alarm återigen ringer. Jag är dock en mästare på att hålla honom vaken på kvällen. Under dagen skriver vi bara ett fåtal sms så under kvällen är enda gången vi faktiskt kan prata med varandra. Det värmer i hjärtat att han faktiskt prioritera sin lilla tid på kvällen att prata med mig. Trots att han är så slutkörd efter en lång dag så tar han sig alltid tiden och ringer mig, framförallt under dem dagarna när jag haft en jobbig dag. Det värmer i hjärtat att veta att någon verkligen prioritera en.

”There’s a difference between someone who talks to you when they have time and someone who MAKES time to talk to you”

Hur som haver, Johnny kom hit vid lunch och lyckligtvis hade vi en väldigt sen start den dagen. Därmed fick jag tid att krama om honom ordentligt innan det var dags att arbete. Johnny var exalterad över att få komma med mig ut och plocka apelsiner. Jag tror att han tyckte att arbetet var betydligt mycket tuffare än vad han föreställt sig. Klockan fem var vi klara för dagen och det var verkligen roligt att plocka tillsammans med Johnny. Även om jag plockar betydligt mycket bättre och snabbare när jag är ensam 😉

Vi spenderade första kvällen på en Golf Resort utanför Renmark där de finns en restaurang som heter Angus Co. En ordentlig stek eller hamburgare sitter aldrig fel efter en lång dag av apelsingplockning! Det var mysigt att ha en middagsdejt med mina fina man efter så lång tid ifrån varandra.

Snapchat-1507952139903614200

Under torsdagen tog jag ledigt, jag ville spendera så mycket tid som möjligt med Johnny och var definitivt inte sugen på att plocka apelsiner. Även om Johnny erbjöd sig hjälpa mig så fanns det inte på världskartan att jag skulle spendera ytterligare en dag och plocka. Istället åkte vi in till Renmark och till ett nyöppnat italienskt café. Vi åt frukost och njöt av det fina vädret.DSC_1385

Därefter köpte vi med oss picknick och åkte upp till Whoolshed Brewery, ett ölbryggeri inte långt ifrån där jag bor. Strålande sol och fläktande vindar. Vi köpte med oss bullar som vi fyllde med grillad kyckling, sallad och avocado. Johnny köpte be ölbricka med fyra olika sorter. Det var en otrolig mysig eftermiddag och en dag jag sent kommer att glömma. Kvällen spenderade vi uppe vid campen och det var första kvällen sedan sex månader som jag drack alkohol. Man kan väl lugnt säga att jag blev påverkad ganska fort och därefter gick det utför. Johnny lovade hålla mitt hår om det behövdes.. Men en självständig kvinna klarar sig själv 😉 Trots att jag drack på tok för mycket hade vi väldigt roligt och det gör mig så glad att mina vänner tycker om Johnny.

Fredag morgon vaknade jag upp och mådde som jag förtjänade. Vi åkte till staden Mildura som ligger ca 13 mil härifrån. Besökte ett litet men oerhört mysigt café vid namn ”The Wooden Door”.IMG_20160821_171123

Därefter åkte vi för att hitta löparskor till mig. Velade mellan två par och kunde inte bestämma mig så beslöt mig för att lägga undan dem till dagens slut. Det ena paret var barnstorlek och därmed 600 kronor billigare men med mindre dämpning/stöd. Liknande mina nuvarande löparskor som tyvärr sjunger på sista refrängen. De andra paret kom ut förra veckan, betydligt dyrare men väldigt mycket mer bekväma och mer stöd.

Medan jag försökte bestämma vilka skor jag ville ha skämde Johnny bort mig och betalade så jag fick en kinesisk helkroppsmassage. En hel timme fick jag njuta av en massage och det var minst sagt välbehövligt efter tre månader av fruktplockning. Som om det inte räckte med massagen överraskade han mig med att köpa löparskorna åt mig. Aldrig träffat en människa som skämt bort mig så mycket. Blev väldigt glad för jag behöver verkligen ett par nya löparskor! Nu kan jag förhoppningsvis förbättra min tid och springa milen under 50 minuter.

IMG_20160820_173238

Vi åkte tillbaka till Renmark, tog bilder tillsammans under mandelträden som precis börjat blomma och firade vår sista kväll tillsammans genom att äta middag på en restaurang vid namn Nanya. Det var en mysig sista kväll tillsammans med min prins. Tyvärr går tiden alldeles för fort och jag är alltid lika förkrossad när jag tvingas säga hej då. Jag tror aldrig jag kommer vänja mig vid distansen.

image-0-02-01-3f05035721ddda63ccccd79b91e7d93dd86b5e4b9ff7773678b3d6db3c02a400-V

Nu återstår det enbart tre veckor tills han kommer hit igen. Den 14onde september gör jag min sista dag. Den 15onde ska jag besöka kontoret och få mina papper ifyllda så jag kan ansöka om mitt visum. Vid lunch kommer Johnny hit och på kvällen ska jag en avskedafest. Dagen efter kör vi till Mildura och tar flyget hem till Melbourne. Därefter har vi lite mer en vecka tillsammans innan Johnny återigen åker tillbaka till jobb.

Vi kommer ha en minst sagt intensiv vecka tillsammans. Flygbiljetter inför vår kommande resa ska bokas. Vi ska besöka någon form av körskola så jag kan göra teoriprov så jag därefter kan få börja övningsköra med Johnny. Johnny planerar att köpa en ny bil och till min glädje, en manuell. Bättre att lära sig köra en manuell än en automatare. Äntligen ska jag få möjligheten att träffa Johnnys vänner. Ser även framemot att träffa alla mina egna vänner igen!

Jag har en intensiv men händelserik höst att se framemot. Den 23e september när Johnny åker tillbaka till arbetet kommer jag flytta tillbaka till min gamla aupair familj, familjen Cham. Kommer arbeta där under 3 veckor och flytta ut den 14 oktober när Johnny är hemma igen. Den 15-20 oktober åker vi på semester tillsammans till Whitsunday och till paradisön Hamilton Island. Johnny’s vän fyller 30 år så det är ett helt gäng som åker och ska hyra ett hus tillsammans. Jag och Johnny har dock valt att hyra en lägenhet tillsammans istället. Den 20onde åker vi vidare till Sydney och stannar där till den 23e. Planen att vi ska göra ”Bridge Climbing” som jag fick i julklapp av familjen Cham. Vi ska även se en musikal, Aladdin! Ser verkligen framemot att få spendera lite kvalitetstid med min fina man och få se flera delar av Australien. Runt den här tiden går mitt första visum ut och jag kommer därmed ansöka om mitt andra års visum. Så tyvärr kära vänner och familj, jag kommer inte att komma hem som jag trodde att jag skulle efter ett år här.

Den 30 oktober flyttar jag in till en ny aupair familj i St Kilda. Jag ska ta hand om två stycken flickor, Bella och Sadie. Kommer arbeta samma timmar som jag gjorde hos familjen Cham. Kommer arbeta här mellan 30 oktober – 8 januari med en vecka ledigt under julen. Johnnys vänner ska fira nyår och campa i en nationalpark längst östkusten och i nuläget ser det ut som att vi också kommer åka dit. DSC_1409

Renmark må vara litet men jag tröttnar aldrig på att hänga vid sjön, så vackert.

Johnny slutar sitt arbete vid jul och inte långt därefter är jag klar med mitt arbete. Ska bli otroligt roligt att äntligen få spendera all min tid tillsammans med honom. Slippa räkna ner dagar tills vi ses igen. Slippa bli ledsen varje gång han åker tillbaka till jobb. I januari planerar vi att åka till Tasmanien och plocka körsbär under ett par veckor. Man kan tjäna väldigt bra! Vi planerar också att utforska så mycket som möjligt av ön. Roadtrips, camping, hiking.. You name it!

Därefter får vi se vad som sker. 2016 har varit ett fantastiskt år men jag är övertygad om att 2017 kommer bli ännu bättre. Detta året har inneburit mycket tid ifrån varandra och nästa år kommer definitivt bli ”vårt” år. Tänk att jag träffade Johnny första gången i början av februari och vi är nu inne i slutet av augusti. Detta året har verkligen flugit förbi!

Jag är lyckligare nu!

Ett par veckor har passerat sedan sist jag skrev. Hade jag fått bestämma hade jag skrivit minst en gång i veckan men då min dator är kvar i Melbourne och jag måste skriva på min surfplatta blir det hela ett väldigt stort projekt. Det tar så lång tid att skriva när jag inte har ett tangentbord. Vidare har jag inget Wi-Fi utan enbart mobildata.

Förvisso är mitt liv ganska enformigt och den ena dagen är den andra lik. Mina dagar startar 05:40 när mitt alarm ringer. Jag försöker så tyst som möjligt klä på mig samt sätta in mina kontaktlinser i den mörka husvagnen för att inte väcka min rumskompis, Ari. Jag snörar på mig mina löparskor och strax innan klockan sex promenerar jag upp till den stora vägen och vidare ner till byn Paringa. Det är fortfarande ganska kallt ute på morgonen, vanligtvis ligger temperaturen mellan 2-8 grader.  Detta är dock sista vintermånaden! 

Förutom den bittra kylan är det också kolsvart ute. I skrivandets stund förstår jag varför folk ifrågasätter mitt val att varje morgon ge mig ut på en löparrunda innan solen är uppe. Jag kan tycka det är smått obehagligt när jag promenerar upp till den stora vägen och går längs alla stora apelsinträd. Det är så mörkt och ovissheten om vad som kan gömma sig därute skrämmer mig. Vanligtvis sätter jag in hörlurarna i mina öron direkt när jag går ut ur husvagnen. Att ha musik dunkande i öronen lugnar mig. Kanske svårt att förstå för då kan jag ju inte höra om någon följer efter mig..

Hur som haver så springer jag varje morgon förutom lördagar då jag har bestämt mig för att vila. Jag springer alltid samma runda varje morgon förutom att jag ibland springer ett par extra gator när jag vill utöka sträckan. Min runda är på 7.5-10k. Ibland promenerar jag istället då jag i grund och botten är en riktig powerwalk-tjej. Sedan jag kom hit har jag dock börjat löpa istället.. Något jag mer eller mindre aldrig gjort förut. De dagarna när jag bestämmer mig för att promenera för att vila från löpningen så slutar det oftast med att jag springer större delen av tiden iallafall. I nuläget blir jag så uttråkad av att promenera och det är dessutom väldigt skönt att springa.

DSC_1358

Jag är tillbaka igen strax innan klockan sju. Då brukar jag duscha och byta om till mina arbetskläder. Därefter dricker jag kaffe och lagar min frukost som ALLTID är densamma. Åtminstone de senaste två månaderna när jag varit här. Gröt som jag blandar med proteinpulver alternativt ett ägg. Toppar med någon form av frö – linfrö/solrosfrön/pumpakärnor, frysta bär, en sked jordnötssmör och kiwi alternativt banan. Jag föredrar att äta en ordentlig frukost så jag håller mig mätt ett par timmar när vi väl börjar arbetar. Dessutom springer jag alltid på tom mage så jag är vanligtvis väldigt hungrig när jag kommer tillbaka.

Därefter väntar jag på att få ett textmeddelanden om när vi börjar arbeta. Jag vet alltså aldrig vilken tid jag börjar arbeta förrän samma morgon. Vanligtvis får vi ett sms en timme innan start. I början tyckte jag det var otroligt jobbigt att inte veta.. Men ett par veckor efter jag kom hit började jag springa varje morgon så då är jag ändå uppe och redo.

1469784460681

Beroende på vilken frukt vi plockar börjar vi oftast någon gång mellan 8:30-11:00. Sedan plockar vi fram till 16-17. Det är hyfsat fritt och vill jag lämna klockan tre så är det inte direkt någon som stoppar mig. Men i slutändan straffar det ju enbart mig själv då jag förlorar pengar på att inte plocka så mycket som möjligt.

Därefter kommer jag hem och äter, duschar, sitter runt lägerelden och pratar med de andra som bor häruppe. Kvällarna är ganska tråkiga och långa och därför går jag och lägger mig hyfsat tidigt.

Processed with VSCO

Nu återstår det dock bara sex veckor av detta otroligt enformiga liv. Det är ingen hemlighet att jag är otroligt trött på att leva såhär. Den vardagliga lyxen är verkligen saknad. Då tänker jag främst på en ordentlig säng, slippa laga mat utomhus och kunna sitta i en soffa om kvällarna när det är kallt istället för att sitta framför en eld och fortfarande frysa.

Hur som haver… Det är min vardagliga rutin. Nu till något helt annat.


Tiden springer iväg och vi är redan inne i augusti månad. Idag är det den tredje augusti. Ett datum som sitter djupt inristat i mig. Idag har det gått två hela år. Det är delade känslor… Det känns som en oändlighet sedan men samtidigt minns jag dagen som om det vore igår. Två hela år sedan mina ätstörningsbekymmer eskalerade till det värre och jag skulle numera fått diagnosen bulimi.

Förutom att det är två år sedan jag för första gången beslöt mig för att spy upp min mat så är det också fyra år sedan mitt självdestruktiva beteende startade. Träning, diet och viktnedgånghets är tre ord som beskriver det hela. Fyra långa år… Det känns så surrealistisk när jag tänker på det. Jag minns den där dagen för två år sedan och jag minns hur jag sa till mig själv att jag aldrig kommer bli någon människa som sporadiskt väljer att göra mig av med maten jag precis ätit genom att kräka. Det skulle bara ske den gången och aldrig igen. ”Aldrig igen”. Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag sagt det till mig själv genom dessa två åren. Även om det varit många toppar och dalar och perioder som har varit bättre har det trots allt pågått under en oerhört lång tid. Alldeles för långt tid om ni frågar mig.

Det gör mig så otroligt ledsen att veta att under fyra års tid har jag indirekt skadat mig själv otroligt mycket. Jag har kört mitt självförtroende och min självkänsla till botten istället för att bygga upp mig själv till en stark individ. Jag har gång på gång straffat mig själv och låtit mina inre demoner styra mig.

Men sen träffade jag en fantastisk man som accepterar mig för den jag är. Som stöttar mig och förstår mig även när jag skickade meddelande och berättade om hur jag spenderat en hel kväll med att trycka fingrarna i halsen tills strupen började bränna och magen kändes tom. Han fick mig att inse att jag inte behöver straffa mig själv. Att jag duger precis som jag är och att jag är så mycket bättre än mitt självdestruktiva beteende. Han får mig dagligen att vilja bli bättre, att bli en bättre människa och sluta bryta ner mig själv. Jag kan inte sätta ord på hur otroligt tacksam jag är över hur han hjälpt mig upp ur detta. För även om jag ville sluta så hade jag på något sätt accepterat det hela och ruskade mest på axlarna och intalade mig själv att det inte var så illa.. Jag hade ju trots allt så pass ”mycket kontroll” att det inte skedde dagligen.

Även om det är jag själv som gjort grovjobbet och fått ett slut på mitt självdestruktiva beteende så har hans stöttning hjälpt mig otroligt mycket på vägen. För även om jag måste bygga upp mig själv och bli stark så är det helt okej att ibland luta sig tillbaka mot någons axel och veta att man inte är ensam i kampen.

Även om det är två år sedan det hela fick en fruktansvärd vändning så är det också 128 dagar sedan sist jag kräkte. 128 dagar, lite mer än fyra månader. Det är mitt längsta uppehåll hittills!! Endast ett fåtal gånger har tankarna slagit mig men jag har hittills lyckats slå bort det och det ska jag fortsätta med. Det blir mer och mer sällan jag tänker på att kräka och det är så otroligt skönt att dagligen slippa behöva ha den inre kampen med mig själv.

Livet är ganska fantastiskt när man inte låter ens inre demoner styra en. Jag är lyckligare nu!

Snart igen ska jag skriva ytterligare ett inlägg och berätta om allt spännande som jag har att se framemot de kommande månaderna. Kan knappt vänta!

En såndär aussie man.

Jag vet att många är nyfikna på vem mannen är som frekvent dyker upp på mina sociala medier så jag tänkte jag tillfället i akt och presentera honom. 

Processed with VSCO

Denna mannen heter Johnny. Jag och Johnny träffades första gången på en nattklubb i Melbourne. Jag var ute tillsammans med mina tjejkompisar och hade en fantastisk rolig kväll, dansade tills fötterna värkte. Jag och Johnny hade skickat ett par sms till varandra under kvällens gång och tanken var att vi skulle ses. Melbourne är dock en väldigt stor stad och vi befann oss på helt olika platser. Jag på en nattklubb inne i city och han var på en konsert i en utav förorterna tillsammans med sin vänner. Batteriet på min telefon sjöng sist refrängen och det var mycket oklart om han förstod vilken utav alla nattklubbar jag befann mig på. Då jag hade druckit ett par drinkar för mycket var det inte helt enkelt att tyda mina meddelande. När klockan närmade sig fyra och nattklubben var på väg att stänga gav jag upp hoppet om att jag faktiskt skulle få träffa honom. Men då stod han plötsligt där i baren och väntade. Det var minst sagt en stor överraskning!

Dessvärre minns jag inte mitt första intryck, som jag redan nämnt, jag var ganska påverkad av alkoholen. Jag minns i alla fall att han var oerhört lång, mycket länge än vad jag föreställt mig. Även om jag inte minns exakt min första tanke så vet jag åtminstone att den var positiv. Då nattklubben var på väg att stänga beslöt vi oss för att ta en taxi hem. Jag må ha varit full men Johnny var betydligt mycket mer påverkad än mig, haha! Vad vi pratade om i taxin är mycket oklart. Med tanke på vårt tillstånd tyckte Johnny att det var bäst att taxin släppte av mig hemma hos mig och att vi kunde ses en annan dag.

Jaha, vad säger man i en sådan situation? Det är definitivt första gången en full kille inte försökt få med mig hem till honom. Kanske borde jag ha blivit glad över hans förslag men när taxin körde jag iväg kändes det som en käftsmäll. Nåja tänkte jag, kanske gjorde jag inte det bästa intrycket och antagligen var jag inte vad han föreställt sig. Min andra tanke var att jag totalt skrämt bort honom genom att berätta min ålder. Hans ansiktsuttryck när jag sa att var 21 är inte vad jag hoppades på. Klockan närmade sig sex och jag somnade gott i min säng den morgonen.

Snapchat-7992944452738062679

Ett par timmar senare vaknade jag upp och såg att jag hade ett oläst meddelande. Johnny bad om ursäkt men tyckte inte var en bra idé att jag följde med honom hem när han var i det tillståndet att han nästan spydde. Nu i efterhand uppskattar jag definitivt hans gest! Förutom att han bad om ursäkt frågade han om han fick lov att bjuda ut mig på middag under kvällen.

Sagt och gjort sågs vi under kvällen och hade en kaffedejt. Jag var så nervös att jag trodde att jag skulle spy. Det hjälper definitivt inte att dricka kaffe när man är nervös. Koffeinet pumpar runt ganska rejält i kroppen! Hur som helst var det en lyckad kväll och tyvärr skulle det dröja nästan en månad innan vi sågs igen. Två dagar senare åkte Johnny nämligen tillbaka till sitt arbete.

Processed with VSCO with a5 preset
En utav våra första frukostdejter. 

Johnny är i grund och botten en elektriker men har vidareutbildat sig till instrument tekniker. Att försöka förstå och förklara vad han gör är lika svårt för mig som det är för honom att lära sig prata svenska. Med andra ord, en oerhört svår ekvation! Johnny arbetar på en ö vid namn Barrow Island som ligger nordöst om Australien. På ön byggs en plattform där man pumpar upp gas och detta är alltså vad han arbetar med. Dessvärre har han inte normala arbetstider som 7-16 varje dag.. Han är nämligen iväg under 23 dagar och arbetar då under samtliga dagar. Vanligtvis 12 h pass men på helger arbetar han BARA 10 h, som han själv uttrycker sig. Därefter har han 10 dagars ledighet.

Hur som haver, efter vår kaffedejt var jag ganska övertygad om att vi inte skulle ses igen. Missförstå mig rätt, vi hade en fantastisk trevlig kväll men något inombords sa att det var allt. Kanske på grund av att jag var medveten om att vi inte skulle ses på ett bra tag och då vi inte direkt pratade med varandra den kommande veckan. Men så var inte fallet!

På kvällen den 29e februari flög Johnny tillbaka till Melbourne och strax efter klockan nio morgonen därefter hämtade han mig i Essendon. Om jag var nervös första gången vi skulle ses så behöver jag antagligen ett nytt ord för att definiera hur nervös jag var denna morgonen. Jag åt ingen frukost för jag trodde jag skulle spy, hela min kropp skakade när jag gick ut till hans bil. Stackars Johnny, jag gjorde honom minst lika nervös genom att bete mig så, haha!

Vår första officiella date var alltså den första mars. Vi åt frukost på ett café i Essendon och därefter körde vi över en timme till ett vattenhål mitt ute i ingenstans. De enda instruktioner Johnny gav mig var att ta med mig badkläder och en handduk. Det var en väldigt varm och solig dag. Det är ingen hemlighet att jag redan under vår första dejt kände hur hjärtat slog lite snabbare av att få vara honom nära. Vi hade ett par fantastiska dejter under de 10 dagar och jag var helt förstörd när han åkte tillbaka till jobb.

Processed with VSCO with a5 preset

Och sådär fortsatte det.. 10 dagar tillsammans och 23 dagar ifrån varandra. Under nästa ledighet, närmre bestämt under sista kvällen innan han åkte tillbaka till jobb var jag återigen helt förstörd över att han skulle åka. Mellan otroligt mycket tårar och kramar gav han mig en liten present som är utan tvekan det finaste jag fått. Han gav mig tjugotre stycken kuvert, samtliga med en liten anteckning inuti och ett datum utanpå. I det första kuvertet stod det ”Låt oss räkna ner dagarna tillsammans. Ett litet brev för varje dag för att påminna dig om hur mycket jag saknar dig”. Det kanske inte låter mycket för världen men det är utan tvekan det finaste jag fått av en kille. Att han suttit ner, tagit sig tid och skrivit alla dessa brev bara för att det ska bli lite enklare för mig att vara ifrån honom. Ska sanningen fram betydde detta mer än när han överraskade mig med en hotellnatt i Melbourne på det mest exklusiva hotellet.IMG_20160506_191836

Utsikten från vårt hotellrum. 

När jag var klar hos familjen Cham i början av maj var Johnny återigen hemma från jobb. Under 10 dagar bodde jag tillsammans med honom i hans lägenhet. Det var helt fantastiskt att varje dag då vakna upp bredvid honom och veta att jag hade en hel dag tillsammans med honom, inget arbete att skynda tillbaka till. Den 14 maj var det dock dags att återigen säga hej då. Han vinkade av mig strax innan jag klev på planet som skulle ta mig till Renmark och därefter flög han själv tillbaka till arbete.IMG_20160525_070031

Sista såg Johnny var för drygt en månad en sådan när han kom hit och hälsade på mig. Det betyder oerhört mycket att han tog ett par dagar av sig ledighet och kom hit. Renmark är inte den mest spännande plats att befinna sig på.. Vi hade ett fåtal dagar tillsammans och därefter startade återigen nedräkning. 65 dagar! Jag brukade tycka att 23 dagar var olidligt länge… Nu har snart halva tiden passerat och i mitten av augusti kommet han återigen och hälsar på mig.

IMG_20160613_161618

Jag och Johnny har inte träffats under en särskilt lång period och tyvärr har vi tvingats spendera mer tid ifrån varandra än tillsammans. Jag vill därför tydliggöra att vi inte är ett par då vi båda anser att det är svårt att bygga upp en seriös relation när vi spenderar mycket tid ifrån varandra. Att definiera vad vi har är däremot inte viktigt för mig. Jag vet var vi står och jag är lycklig, det är huvudsaken.

Trots att vi spenderat så mycket tid isär har jag byggt upp otroligt starka känslor för honom. Jag tycker inte att tid är en rättvis måttstock över hur mycket man får lov att känna. Det finns par som varit tillsammans i år och knappt känner något för varandra.. Eller som i mitt fall, ett par månader och jag känner så otroligt mycket för honom. Han tog mig verkligen med storm från dag ett och för varje dag som går blir jag mer och mer säker på min känslor för honom.

Jag planerade definitivt inte att åka till Australien, träffa någon och bli så högt upp över öronen förälskad. Jag antar att det är vad som gör livet spännande, ovissheten om vad som komma skall. Oavsett vad är jag otroligt glad att det hände!

Processed with VSCO with a5 preset
Jag har absolut varit kär förut men jag har definitivt aldrig känt såhär för någon förut. Det finns så mycket jag uppskattar med denna mannen. Först och främst är jag övertygad om att jag aldrig träffat en människa med ett så stort och varmt hjärta. Johnny är otroligt snäll och mån om människor i sin omgivning. Han är charmig, kärleksfull, alldeles för generös och skämmer mig bort på tok för mycket. Han är även oerhört hjälpsam, omtänksam och förstående. 

Det är ingen hemlighet att jag har varit och är ganska svartsjuk. Jag skyller det definitivt på alla de gånger killar brutit sitt förtroende. Fantastiskt nog så har min svartsjuka minskat brutalt sedan jag träffade Johnny. Han har definitivt fått mig att förstå och övertygat mig om det inte finns något att oroa sig för. Att vara svartsjuk är definitivt inget som är enkelt, varken för mig eller min partner. Min svartsjuka och osäkerhet har garanterat fått mig att skjuta bort honom ett par gånger. Enbart som försvar och av rädslan att bli sårad. Lyckligtvis har han förstått detta och inte lämnat.

Han läser mig som en öppen bok, oavsett om han sitter bredvid mig eller bara hör min röst genom telefonen. Jag antar att jag är ganska förutsägbar men oavsett vad så vet han alltid när något är fel. Han är oerhört stöttande, förstående och från start har jag känt mig 110% bekväm runt honom. Hur många spenderar deras första dejt i badkläder och utan smink? Det säger en hel del. Faktum är att han ständigt påminner mig om hur vacker jag är oavsett om jag är otroligt svettig efter ett gympass och har en bakåtslick som heter duga eller om jag är nyvaken och mitt hår står åt alla håll. Med honom behöver jag aldrig försöka vara någon annan utan kan vara mig själv utan rädslan att han ska lämna. Det är en fantastisk känsla att inte behöva ändra på mig för att passa i någon annans ögon.

Snapchat-9078560564294746578En utav sanslöst många frukostdejter.

Kanske låter allt detta som en självklarhet och kritiker en partner bör uppfylla men ska sanningen fram har jag aldrig träffat någon som honom. För varje dag blir jag mer övertygad om att jag definitivt hittat min prins charmig och att detta är hur det ska kännas när man hittat riktigt kärlek. Trots att allt detta låter helt fantastiskt har vi också vara motgångar. Jag och Johnny är ganska olika. Jag överanalyser, tänker och planerar mycket. Johnny tar dagen som den kommer. Detta skapar många onödiga konflikter. Det är definitivt inte enkelt att spendera så mycket tid ifrån varandra. Det är många gånger jag ställt mig frågan om det är värt det i slutändan. Men faktum är att ju mer tid vi spenderar ifrån varandra, dess mer säker blir jag på att detta är mannen jag vill spendera mina dagar med. Distans betyder så lite när någon betyder så mycket.

Denna mannen får mitt hjärta att slå lite fortare och mina läppar att le betydligt mycket mer. Jag är så otroligt tacksam över att han kommit in i mitt liv och för allt han har gjort och gör mig. Jag är nyfiken vad som komma skall och jag vet att vi har det bästa framför oss.

IMG_20160619_155237
You’ve no idea of the amount of happiness you’ve brought into my life. I’m truly thankful for everything I’ve experienced with you so far. The best is yet to come and I’m eager to see where life will take us. You’re absolutely amazing darling.

Det primitiva livet som fruktplockare

God eftermiddag.

Det är tisdag och klockan är strax efter ett på eftermiddagen. Jag sitter på en bänk intill floden ”Murray River” som rinner genom Renmark. Himlen är grå, vinden är kall och mina fingrar fryser redan. Lyckligtvis har jag en XL cappuccino som förhoppningsvis håller mig varm tills jag är färdig med mitt skrivande. Nu undrar ni säkerligen varför jag frivilligt väljer att sitta utomhus när temperaturen är långt ifrån behaglig. Att leva som en backpacker är långt ifrån en dans på rosor och det kan bli väldigt intensivt att bo så tätt inpå varandra, av den anledningen drar jag mig ibland undan. Jag är sannerligen den typ av människa som behöver tid för mig själv. Jag har svårt att vara omgiven av människor tjugofyra timmar om dygnet, jag känner mig kvävd.DSC_1271

DSC_1272

Det är nu lite mer än sju veckor sedan jag lämnade Melbourne för att bosätta mig i grannstaten South Australia och staden Renmark. Det känns aningen surrealistisk att det snart gått två månader  sedan jag lämna, vad jag skulle vilja kalla det, mitt normala liv för att leva som en backpacker. Vad som känns ännu mer surrealistisk är att jag ska befinna mig här i ytterligare 2.5 månad innan jag äntligen återvänder till Melbourne.

Mina sju veckor har varit hyfsat smärtfri. När jag anlände fick jag vänta fem dagar innan jag kunde börja arbeta, det var början av säsongen och det fanns inget behov av fler arbetare. Jag började alltså att arbeta den 20e maj.  Vi startade lugnt med endast ett fåtal timmars arbete per dag. Det regnade ganska ofta vilket medförde att vi hade ett par dagar ledigt varje vecka. Jag talar för alla när jag säger att det inte var önskat att vara ledig så pass mycket. Det är nämligen så att vi bor mitt ute i ingenstans och dagarna blir oerhört långa när vi inte arbetar. Det finns inte så mycket att underhålla sig med.  Jag försöker underhålla mig med att läsa, ta promenader, vila, färglägga i min ”anti-stress” målarbok, skriva i min dagbok och se film. När det blir tråkigt har jag försökt läsa på om diverse olika krig i världen och bli mer politiskt insatt.

Den senaste tiden har vädret dock varit på vår sida och regndagar är ett minne blott. Under tre veckor har det varit väldigt intensivt med arbete. Första veckan hade vi fredag ledigt, andra veckan hade vi tisdag samt fredag ledigt och förra veckan hade vi ingen ledig dag. Idag regnar det och därför är vi lediga. Det var väldigt uppskattat då det är 10 dagar sedan sist vi var lediga. Allt detta arbete har sannerligen gjort merparten av oss otroligt trött och känsliga. För ett par dagar grät jag på eftermiddagen för jag kände mig så utpumpad på energi!

IMG_20160630_074417

Som jag nämnde arbetar vi vanligtvis bara ett fåtal timmar per dag. Detta beror på att det just nu är vinter i Australien och alldeles för kallt att börja arbeta tidigt. Inte för oss människor men för frukten. Det är nämligen så att apelsiner är en väldigt känslig frukt. Det måste vara 13 grader innan man kan plocka frukten. Plockar man apelsiner när det är under 13 grader eller när frukten är blöt så förstör man den. Runt apelsinen finns en fetthinna och om man plockar frukten när det är för kallt förstör man denna hinna och dina fingrar/handavtryck kommer att fastna på apelsinen. Du ser det inte direkt men inom ett par dagar. När frukten är packad och skeppad till dess destination kommer fingeravtryck att synas… Och så vitt jag vet kommer ingen människa vilja köpa apelsiner med fingeravtryck. Annat gäller för clementiner och mandariner, dem kan man plocka oavsett temperatur. Därmed har vi haft långa dagar den senaste tiden. Vi har plockat mandariner på morgonen mellan 8:30 och ett par timmar framåt. Därefter har vi förflyttat oss och plockat apelsiner hela eftermiddagen, slutat mellan 15-17. Sett till timmar är detta en helt vanlig arbetsdag och på tidigare arbetsplatser har jag arbetat fler timmar. Annat gäller vid fruktplockning. Det är otroligt påfrestande att plocka under så pass många timmar!Snapchat-4385769081380231636

Jag blir mer och mer effektiv för varje dag som går och med handen på hjärtat så tycker jag det är ganska roligt att plocka frukt. Det är som ett långt träningspass och det är skönt att få arbeta med kroppen även om man blir väldigt öm i axlar, rygg och framförallt tummarna. Arbetet är långt ifrån något jag skulle vilja göra för resten av livet men jag har definitivt inget emot att gör det under en begränsad period. Det är såväl psykiskt påfrestande som fysiskt. När min chef sa detta till mig den första veckan förstod jag inte vad han menade men det har ändrats sedan jag började jobba. Allt sitter definitivt i huvudet. Då du arbetar ensam och står en hel dag för dig själv är det svårt att inte låta tankarna springa iväg. Detta är vad som är påfrestande för så fort man börjar tänka blir man ofokuserad och det påverkar arbetet. Tid är pengar när det kommer till fruktplockning, ju mer du plockar dess mer tjänar du.

DSC_1241DSC_1243När man plockar mandariner och clementiner klipper man av frukten vilket tar längre tid. När man plockar apelsiner rycker/tvistar man av frukten från grenarna.

Arbetsmässigt är jag ganska positivt inställd men när det kommer till hur jag bor är jag långt ifrån nöjd. Den första tiden var jag ganska tillfreds och anpassade mig fort men det har förändrats drastiskt de senaste dagarna. När jag kom hit flyttade jag in i en husvagn, denna delade jag tillsammans med en annan tjej. Det har fungerat bra trots att utrymmet inte är särskilt stort. För ett par dagar sedan kom ytterligare en tjej till campen och till min stora besvikelse flyttade hon in i husvagnen. Jag delar alltså en liten husvagn tillsammans med två andra personer. Jag tyckte redan att det var på tok för litet utrymme när vi var två och nu är det alltså ytterligare en person som ska dela detta utrymme med oss.

Som jag klargjorde i  början av mitt inlägg är jag en person som kräver ett privatliv. Jag känner mig kvävd av att behöva leva på varandra, det är alldeles för intimt och intensivt för mig. De senaste dagarnas förändringar har lett till att mitt humör har varit en berg-och-dalbana av känslor. Mestadels av tiden har jag varit förbannad och funderat på att packa min resväska och lämna detta. Ifrågasatt om det är värt det eller om jag ska hitta en annan farm där jag kan avklara mina 88 dagars arbete. I slutändan har jag dock insatt att det bara är att bita ihop, fokusera på vad detta arbetet faktiskt genererar – ett till år till Australien.

Detta kan säkerligen låta löjligt i mångas öron och det förstår jag. Dock anser jag att ingen har någon rätt att säga åt mig att jag gör en höna av en fjäder och helt enkelt överreagerar. Detta är hur jag känner och det är otroligt jobbigt. Utöver husvagnen är hela livet här otroligt primitivt. Nu har dock en hel del backpackers lämnat och vi är bara 11 stycken kvar, när det var som värsta var vi 19 personer. Elva stycken personer som ska dela på EN toalett och EN dusch. Jag lagar min mat utomhus över en liten gas-kokplatta. Alltså måste jag alltid prioritera, vill jag ha köttet tillagat först eller riset?DSC_1238

En kompis på toaletten..

Att säga att det finns människor som har det värre än mig kommer dessvärre inte gör mig lyckligare. Jag har trots allt anpassat mig väldigt mycket och majoritet av tiden har jag trots allt trivts bra här. Men de senaste dagarna förändringar har påverkat mig mycket. Jag är övertygad att min utmattning inte varit en fördel heller utan bara gjort det hela ännu mer påfrestande. 

Hur som helst vet jag om att det hela kommer vara värt det i slutändan. Jag kommer kunna befinna mig i Australien ytterligare ett år. Jag kommer kunna vakna upp sidan mannen jag tycker om. Jag kommer kunna resa och upptäcka fler fantastiska platser. Jag kommer kunna hälsa på familjen jag arbetade i och återigen leka med de fyra pojkarna. Jag kommer kunna återvända till Melbourne och träffa alla mina vänner.

Som Johnny sa häromdagen när jag gnällde och var allmänt otrevlig- ”Det är okej att vara negativ ibland men du kommer må bättre om du ser det positivt.” I värsta fall köper jag ett tält och ett elektriskt element så jag slipper frysa knäna av mig men åtminstone får känna att jag har ett privat liv. Nu ska jag promenera bort till en campingplats och kolla hur stugorna ser ut. Om 39 dagar kommer Johnny äntligen hit igen och då får jag återigen känna på vardagslyxen av att kunna duscha hur länge jag vill, sova i en ordentlig säng och slippa frysa rumpan av mig varje gång jag behöver gå på toaletten. DSC_1254

Snapchat-2126553604489789815

En och annan clementin slinker definitivt ner under tiden jag arbetar.

 

 

Just because it looks good doesn’t mean it is good.

Häromdagen bläddrade jag igenom mitt Facebook flöde och uppmärksammade ett inlägg där en tjej bad om tips hur hon skulle gå tillväga för att gå ner 15 kg på två månader. I brist på annat tog jag tillfället i akt att läsa igenom kommentarerna. Okunskapen sprider sig som en löpeld och förslag som ”Drick två proteinshakes om dagen” och ”Jag promenerar fyra timmar varje dag, gick ner 2 kg på en dag” är bara två utav många idiotiska förslag. Jag blir så oerhört upprörd för jag har själv varit där. Desperat behov av att gå ner i vikt och brist på kunskap om hur jag ska gå tillväga. Litat på att dessa svältmetoder som framförallt tjejer rekommenderar är den enda rätta vägen. Jag var 17 år när mina ätstörningar började.

IMG_7499

Jag vet inte vad orsaken är till mitt ätstörda beteende som jag låtit härska över mig själv under så pass många år. Hur mycket jag än vrider och vänder på det kan jag inte peka ut en specifik händelse som medfört detta självdestruktiva beteende. Däremot vet jag att det är mycket djupare bekymmer än missnöje över min egna kropp. Något som 9/10 personer tror är anledning till det sjukliga förhållningssätt till mat. Jag är övertygad om att det är en kombination av en rad olika faktorer. Där inräknat dålig självkänsla och osäkerhet, prestationsångest och oerhört höga krav på mig själv, destruktiva förhållande som lett till ett stort bekräftelsebehov. Förvisso kan jag se hur allt detta går hand i hand med varandra.

Efter mina sju månader i Uganda så lärde jag känna mig själv oerhört mycket. Brist på fungerade elektricitet och internet tvingades jag till att spendera mycket tid ensam med mina tankar. Jag kunde inte längre rymma till datorn eller telefonen och på så sätt underhålla mig med något. Jag tvingades att sitta ner i min ensamhet och tillåta mig själv att känna och tänka. Detta låter kanske oerhört befriande för många, en harmonisk stund för dig själv. Det var motsatsen för mig. Jag upplevde det otroligt påfrestande att behöva ta itu med alla demoner och hjärnspöken som snurrade i mitt huvud. Tankar som jag vanligtvis kan skjuta undan då jag alltid har fem bollar i luften samtidigt. Då finns det inte utrymme för att stanna upp och känna.

När jag år 2012 besökte en psykolog för första gången bad hon mig berätta om min vardag. Min mamma följde med mig och förklarade hur jag var sysselsatt från morgon till kväll, varje dag. Psykologen satt häpnadsväckande och sa ”Du tycker inte att du själv lever ett ganska intensivt liv och bör trappa ner?” Där och då skakade jag på huvudet och tyckte hon var löjlig som påstod något sådant. Jag ansåg att jag var effektiv och försökte få ut så mycket som möjligt av min vardag. Idag förstår jag vad hon menar, att ha fem bollar i luften var mitt försök att smita ifrån det jag inte ville ta itu med. Och det var där allting började, 2012.

Det har snart passerat fyra år sedan träningen men framförallt kosten blev min största fiende. Det har varit en lång berg-och dalbana med en hel del toppar men också med många djupa dalar. Jag har periodvis låtit mitt ätstörda beteende fått alldeles för stort utrymme i mitt liv och i min vardag. Jag har varit fångad i min egna kropp och inte lyckats hitta vägen ut. Det är svårt att säga vilken period som har varit värst då det har varit väldigt illa på olika sätt.

_20160615_191535

Spontant vill jag säga vintern 2012/2013 när jag låg på ett grovt kaloriunderskott och tränade otroligt hårt. Jag uteslöt i princip alla kolhydrater och promenerade i flera timmar varje dag, oavsett väder och vind. Jag önskar så innerligt att jag aldrig började mixtra med maten. Jag var beroende av min pulsklocka och om jag mot förmodan inte brände lika mycket kalorier som gårdagen straffade jag mig själv genom att äta mindre än det lilla jag redan åt alternativt kompenserade jag det med mer träning. Från andras perspektiv såg det hälsosam ut och jag fick mycket peppade kommentarer och beröm för min kropp. Något som triggade mig till att kämpa ännu hårdare. Jag åt näringsrik mat men svalt mig själv, motionerade mycket och laddade ständigt upp bilder på sociala medier för att visa mina framsteg. Det blev en ond spiral. Något som är viktigt att komma ihåg: Bara för att det ser bra ut innebär inte det att det är bra. Än idag när jag läser min dagbok från den tiden tvingas jag lägga undan boken och ta en paus. Det är väldigt påfrestande att titta tillbaka och jag blir oerhört upprörd när jag inser hur mycket jag plågade mig själv. Där och då tyckte jag att jag var duktig!

IMG_7500

Våren 2015 är också en period som jag anser varit den värsta. En period som innebar att jag återigen svalt mig själv. Jag åt två gånger om dagen, frukosten var inte allt för ångestfylld men middagen kompenserade jag alltid för. Under de två första åren var kompensation hårdare träning, år 2014 eskalerade det till kräkningar. Våra kroppar är bra mycket smartare än vad vi tror och kommer göra allt för att vi ska överleva, levnadsinstinkt. Det är ganska logiskt att kroppen fullständigt kommer skrika efter mat när du reducerar ditt kaloriintag till minimum. Din hjärna behöver socker för att fungera. Förr eller senare kommer kroppen säga ifrån och det slutar med hetsätningar. Med tanke på hur jag tillät mig själv att svälta svarade kroppen genom att suga åt sig all den näring den fick. Detta är också en överlevnadsinstinkt, kroppen vet inte när den kommer få mat nästa gång. Detta är också anledningen till varför hetsätningar och kräkningar sällan leder till viktnedgång, kroppen suger åt sig allt som en svamp.

IMG_1106

Detta är bara en bråkdel av allt som jag gått igenom de senaste åren. Många gånger frågar jag mig själv var det gick fel och hur det kunde eskalera så mycket. Det har varit en lång process men jag kan äntligen säga att jag börjar må otroligt mycket bättre.

Idag söker jag inte uppmärksamhet och bekräftelse i den utsträckning jag tidigare gjort. Idag vet jag att jag inte kommer bli en lyckligare människa av att ha magrutor. Detta var nämligen ett utav mina mål år 2012. Jag trodde att ju mindre jag blev med mer definierade muskler, dess bättre skulle jag må. Idag kan jag tacka ja till en middag med en kompis istället för att ge en dålig ursäkt för i själva verket äta min matlåda där jag vet exakt gram, näringsinnehåll och kalorier. Idag dricker jag mjölk i mitt kaffe utan att känna att jag behöver ta en promenad för att kompensera dessa extra kalorier. Idag kan jag gå ut och äta frukost tillsammans med min pojkvän och framförallt äta bröd utan att få ångest. Idag har jag inte längre behov av att kräka upp min mat. Idag får jag inte samma fruktansvärda ångest när jag äter något som jag klassar som onyttigt. Om ångesten däremot dyker upp så tillåter jag den att stanna och tvingar mig själv att känna. För vad är det värsta som kan hända om du tillåter dig själv att känna? Jag har insett att ständigt slåss mot dig själv är en kamp du omöjligt kan vinna. Istället för att vara din värsta fiende och hårdaste kritiker måste du lära dig att bli bästa vän med dig själv. Acceptera dig för den du är och därmed också alla brister. För ingen är perfekt, långt ifrån. Dessutom, vad är perfekt? Ett ord som media byggt upp baserat på ohälsosamma kroppsideal.

Däremot gör jag aktiva val att många gånger tacka nej det till de födoämnen som jag vet kommer trigga igång mina inre hjärnspöken. Att bara äta en kaka är inte hela världen enligt många och det håller jag definitivt med om. Men för mig slutar det många gånger inte med bara en kaka utan det eskalerar till det värre. Jag blir bättre på att kontrollera mig själv, kort efter att jag kom till Australien har min kropp äntligen börjat samarbeta med mig, jag lyssnar på min kropp och mättnadskänslorna. En känsla som successivt kommit tillbaka då jag totalt ignorerat den under lång tid. Jag är långt ifrån helt friskt men jag är medveten om mina bekymmer vilket är nyckeln till tillfrisknande.

IMG_20151110_195406

En del dagar är mer utmanande än andra och även om jag ibland önskar att jag kunde säga ja till den där tallriken med pasta så väljer jag att avstå för jag kanske, just den dagen, inte är tillräckligt psykiskt stark att ta kampen mot ångesten. Mitt mål är att bli frisk och inte låta maten styra mitt liv. Jag är övertygad om att jag kommer ta mig ur detta beteende… Men kanske kommer jag alltid vara som en nykter alkoholist som behöver tänka steget längre innan jag försätter mig själv o en situation som jag vet kommer bli väldigt utmanande för mig.

Jag är oerhört ledsen över hur jag behandlat mig själv och min kropp. Men det störst sveket har jag gjort mot mina vänner och min familj. Så otroligt många lögner för att slippa undan jobbiga konfrontationer. Oerhört dåliga ursäkter för att slippa förklara mig. Så många gånger jag låtsas som allt varit okej men på insidan har jag gråtit och skrikit efter hjälp. För det är inte lätt att sträcka ut en hand och be om hjälp. Ätstörningar är otroligt vanligt men fortfarande väldigt skambelagt. Den psykiska ohälsan är så abstrakt och oerhört svårt att förstå för utomstående. Ibland önskar jag att jag brutit armar och ben istället för att någon skulle kunna förstå det inre slagsmål jag tampas med.

_20160615_205908

älskade vänner, börja inte mixtra med maten. Börja inte räkna kalorier. Uteslut inte näringsämnen och framförallt kolhydrater som blivit så oerhört skambelagt. Om du så gärna vill tappa ett par kilo, anlita någon som besitter den kunskap du själv saknar. Hur fantastiskt det än låter att gå ner 10 kg på två veckor så är det fysiskt omöjligt och inget som kommer hålla i längden. Det är så oerhört lätt att det går för långt och du fastnar i en ond spiral. Jag vet inte hur länge jag intalade mig själv att jag hade kontroll över situationen. Till och med när jag kräkte försökte jag övertyga mig själv om att jag hade kontroll och kunde sluta när jag ville. Njut av livet och låt inte ett snedvridet kroppsideal styra era liv ♥

Hej från Australien!

Hej alla vänner och familj.

Det har gått ett par månader sedan sist jag skrev och berättade om mitt liv i Australien. Månaderna som har passerat har varit väldigt intensiva och händelserika. Den tjugoandra april firade jag sex månader som au-pair hos familjen Cham.

Som jag nämnde i tidigare inlägg inledde jag mitt 2016 med en semester till Byron Bay och Surfers Paradise. Sex dagar spenderades i Byron Bay och jag blev sannerligen förälskad i denna otroligt mysiga lilla stad. Staden är väldigt liten med ett fåtal gator och butiker. Trots det lyckades jag shoppa på tok för mycket! Vi bodde i en lyxvilla ett stenkast ifrån havet så varje morgon spenderade vi ett par timmar på stranden. De må låta rogivande med sol, mjuk sand och behaglig temperatur i vattnet men jag kan försäkra er om att det inte är lika rogivande när det finns fyra små pojkar runt en. Trots att pojkarna är duktiga och vana vid vatten då dem har en pool hemma i Melbourne så gäller det att vara försiktig. Vågorna kan plötsligt bli höga och strömmarna under ytan kan lätt dra med en utåt. Jag har otroligt mycket respekt för vatten och efter ha utbildat mig till siminstruktör så är jag ännu mer uppmärksam och försiktig. Lyckligtvis var vi tre stycken vuxna på fyra barn och därmed blev det lite enklare att ha koll på alla pokalen. Stackars Marli var antagligen mest stressad av oss alla, en mamma ser alltid farorna! När vi tröttnade på havet gick vi tillbaka till vår villa och njöt av poolen istället. Lata dagar med mycket sol, bad, vattenmelon i mängder, lugna promenerade runt staden och massor av god mat! Höjdpunkten var garanterat när jag hoppade fallskärm, vilken otrolig adrenalinkick. Nästa sak på min lista får bli bungeejump. Jag tog även en surflektion då surfa har varit på min bucketlist under många år. Det var betydligt mycket svårare än vad jag kunde föreställa mig! Jag lyckades dock komma upp på brädan och stå ett par sekunder.

Efter sex dagar i Byron Bay körde vi till Surfers Paradise och bytte vår lyxvilla till två lägenheter på åttonde våningen en utav skyskraporna. Utsikten var fantastisk! Surfers Paradise är en typisk storstad bestående av flertal glas komplex, motsatsen till hur en storstad ser ut i Sverige. Ena dagen besökte vi ”Wet’n’Wild” som är ett stort vatten-och äventyrsland. Åka vattenrutschbana kommer antagligen alltid vara lika roligt, oavsett ålder. Dagen efter besökte vi ”MovieWorld” som är en nöjespark med superhjältetema. Självklart var jag tvungen att åka den mest fartfyllda karusellen. Ju högre den är, dess snabbare det går och ju mer den snurrar runt, dess bättre!

Efter tre dagar i Surfers Paradise var det dags att åka tillbaka till Melbourne och återgå till rutinerna. Pojkarna hade ett par dagar kvar av sitt sommarlov innan det var dags att återvända till skola och dagis. Hugo började andre klass och Spencer började prep vilket är motsvarar ”nollan”. Austin fortsatte på dagis två dagar i veckan och Sullivan hade sin inskolning för att också gå dagis två dagar i veckan. Mycket tårar och en förkrossad liten kille.. Lyckligtvis blev det lite enklare för varje gång Marli lämnade honom.


 

Rutinerna flöt på som vanligt och jag var mer motiverad är någonsin till träningen. Jag var på gymmet två gånger om dagen. Mitt alarm ringde 05:25 varje morgon och drygt fem minuter senare var jag påklädd och på väg utifrån huset. Ibland kändes det som jag var mer sovandes än vaken när jag promenerade bort till gymmet. Ibland tog jag en promenad men oftast började jag min morgon med intervaller på antingen crosstrainerna eller spinningcykeln. Kom tillbaka hem lagom till klockan sju när pojkarna vaknade. Fantastiskt att börja morgonen med träning!

Mina lediga dagar spenderade jag oftast i Melbourne eller någon utav de alla förorter som omger staden. Min australiensiska kompis säger att jag känner till staden bättre än vad han gör! Det är fördelen med att älska promenera, jag har promenerat flera hundra mil i denna fantastiska stad och lärt mig hitta utan att använda Google Maps. Känns väldigt bra när någon nämner en förort och jag direkt vet om det ligger öst eller väst om staden. Under tidens gång har jag haft en lista med caféer som jag vill besöka för att äta frukost. Att gå ut och äta frukost har tidigare varit något okänt för mig, självklart har jag ätit hotellfrukost ett par gånger i Sverige men inte mer än så. Att gå ut och äta frukost är väldigt vanligt i Melbourne och många ställen erbjuder ”All day breakfast”. Utöver det har jag spenderat mycket tid tillsammans med min vänner. Mestadels spenderade jag min tid med tre svenska tjejer som också är i Melbourne och arbetar som au-pair. Emma har jag nämnt tidigare, en tjej från Jönköping som kom hit drygt en månad efter mig. Emma var min första ”riktiga” vän här i Melbourne och i början spenderade vi mer eller mindre varenda lediga helg med varandra. Därefter lärde jag känna Ebba, en tjej ifrån Stockholm som kom hit i januari. Ebba introducerade mig för Paulina som också kommer ifrån Stockholm .

I slutet av februari åkte jag och Emma till Tasmanien under fem dagar. Tasmanien är en ö samt delstat som ligger söder om Australien. Vi hyrde en bil och körde längs östkusten. Naturen i Tasmanien är otroligt vacker! Vi besökte en nationalpark och hikade till toppen av ett utav bergen. Utsikten var fantastisk och självklart tog vi flertal bilder. På vägen nerför berget, någonstans mellan våra konversationer mellan himmel och jord, lyckades vi komma ”off track” och gick vilse. Till en början ryckte vi på axlarna och övertygade varandra om att det inte spelar någon roll hur vi går, vi ska trots allt bara nerför berget. Det var en god tanke, någon timme senare var vi båda på gränsen till att bryta ihop. Vi var totalt vilse och ”off track”. Vi försökte klättra nerför berget som många gånger bjöd på branta stup och det var inte helt lätt att komma ner. Lyckan var total när vi på avstånd kunde höra ljudet av bilar. Detta var i samma stund som jag stod med tårar i ögonen och försökte övertyga Emma om att slutet var nära och vi båda kommet dö, bortglömda i en nationalpark någonstans i Tasmanien. Det var fem roliga dagar med mycket skratt och dålig sömn. Jag rekommenderar verkligen att sova i en bil, helt otroligt obekvämt att bara lita sätet tillbaka och försöka sova. Spenderat även otroliga summor på take away kaffe.. Men från en kaffe galen tjejs perspektiv var det definitivt värt det.


 

I början av februari, på en nattklubb någonstans i Melbourne, efter alldeles för många drinkar och timmar av dansade snubblade jag in i en grabb vid namn Johnny. Klockan var närmare fyra på morgonen och det var antagligen inte det mest ultimata stället att träffas på. Därför bestämde vi oss för att ses dagen efter istället. Det är trots allt bättre att ses bakfull än alldeles för full 😉 Sagt och gjort sågs vi dagen efter. En kopp kaffe och timmar av pratande, en lyckad första dejt. Därefter dröjde det tre veckor innan jag träffade honom igen, nackdelen med att börja träffa en grabb som har ett ”fly in/fly out” arbete vilket innebär att han är iväg 23 dagar och hemma 10 dagar.

Johnny hann knappt komma tillbaka till Melbourne innan vi träffades igen. Ett flertal dejter hann vi med under dessa få dagarna innan han återigen var tvungen att åka tillbaka till jobb.. Och såhär fortsatte det, 23 dagar ifrån varandra och därefter ett par dagar tillsammans. Så fortsatte det åtminstone fram till början av maj när jag var klar som au-pair hos familjen Cham och flyttade in hos denna fantastiska man under tio dagar. Dagarna passerad i rasande fart och man kan tycka att vi borde vara trötta på varandra då vi mer eller mindre spenderade varenda vaken minut med varandra. Så var dock inte fallet, tiden gick alldeles för fort och tiden tillsammans kändes långt ifrån tillräcklig. Jag har inga tidigare erfarenheter av distansförhållande och att behöva spendera mer tid ifrån varandra än tillsammans. Det är otroligt utmanande och påfrestande. Stor eloge till alla er som lyckas utan att bli totalt galen, haha. Jag inbillar mig att det ska bli enklare för varje gång han åker tillbaka till sitt arbete men så är inte fallet. Jag är lika ledsen, om inte mer, varje gång jag behöver säga hej då.

Jag hade tio helt fantastiska dagar tillsammans med min fina prins. Han överraskade mig med en hotellnatt på Melbournes lyxigaste hotell, Crown. Som om det inte vore tillräckligt överraskade han mig även med biljetter till musikalen Matilda. Matilda var en utav mina favoritfilmer som barn. Ett flertal frukostdejter på olika caféer runt om i Melbourne, lunch tillsammans med Johnnys familj, ett besök på svenska kyrkan för att köpa svensk mat, frozen yoghurt I mängder, ett par besök på gymmet, långa promenader, filmkvällar, ett par restaurangbesök samt besöka Melbourne museum och se deras Jurassic World utställning får sammanfatta våra tio dagar tillsammans. Frukostdejter är definitivt något som definierar oss som par.. Nog för att det är trevligt att gå ut och äta middag tillsammans men att gå ut och äta frukost tillsammans är definitivt på topplistan! Jag kunde inte föreställa mig att jag skulle åka till andra sidan jordklotet och bli högt upp över öronen förälskad i en australiensare, men så blev det och det är jag väldigt lycklig över. Hade kunnat skriva ett långt inlägg om vilken fantastisk man han är och allt han gjort som får mitt hjärta att slå lite fortare. Men det besparar jag er tills vidare! Många därhemma har frågat vem denna grabb är och nu har ni fått ett litet hum.


 

Hur som haver, lördagen den 14 maj var det dags att återigen säga hej då. Tidigt på morgonen åkte vi till flygplatsen tillsammans, Johnnys 10 dagars ledighet var över och plikten kallade och det var dags för mig att ge mig ut på nya äventyr. Jag skulle dock inte lika långt ifrån Melbourne som Johnny skulle, bara sju timmar med bil. Min destination var Renmark, en liten, liten stad i delstaten South Australia. Nästintill helt ute i bushen. Nu undrar ni såklart varför jag bosätter mig i en husvagn mitt ute i bushen. Det är inte helt frivilligt utan mer ett måste för att få mitt andra års visum. Detta har jag förklarat tidigare men för att sammanfatta det kort:

Jag har ett working holiday som tillåter mig att arbeta, resa och studera i Australien under ett år. Detta visum kan man bara ansöka om en gång i livet. För att få ytterligare ett år måste man göra ”farmwork” under 88 dagar. Du måste arbeta med det immigrationsmyndigheten klassificeras som ”specificerat arbete”. Man kan arbeta med något av följande:
Växt och djurodling
Fiske
Trädodlingar och avverkning av träd
Gruvarbete och konstruktion.

Vanligaste arbete är ”fruitpicking”, alltså att plocka frukt. Vilket är vad jag gör, jag plockar citrusfrukter. Framförallt apelsiner men även clementiner, mandariner, citroner och en rad andra citrusfrukter. Det är nu en månad sedan jag kom hit och jag antar att arbetet är vad jag förväntade mig att det skulle vara. Tungt, svettigt och slitsamt. Varje arbetsdag är som ett träningspass. Vilket glädjer mig oerhört mycket då jag inte har något gym härute. På mina lediga dagar brukar jag ta långa promenader men jag har även börjar springa en hel del. Att springa är en nyfunnen kärlek som jag aldrig riktigt uppskattat förut. Jag har haft bekymmer med mina benhinnor sedan jag var 13 och spelade fotboll. För tillfället har jag mer eller mindre inga besvär men mina benhinnor och jag är övertygad om att min viktnedgång sedan jag kom till Australien har hjälpt en hel del!

Jag bor i en husvagn tillsammans med en annan tjej som heter Ari, hon kommer ifrån Nya Zeeland. Ari’s farbror äger husvagnen jag bor i och är även den ansvariga över alla arbetar. Det är han som fördelar arbetet och talar om var vi ska vara, när vi ska vara där och vad vi ska plocka. Livet i Renmark är väldigt simpelt, vilket ni säkert kan förstå då jag precis talade om att jag bor i en husvagn. Vill även tillägga att det inte är någon lyxig husvagn men det finns en luftkonditionering som även blåser ut varm luft vilket jag anser är ganska lyxigt. Nätterna kan bli otroligt kalla här, häromdagen hade vi -1. Isoleringen i husvagnen är inget att skryta om och därför uppskattar jag att vi faktiskt kan få det varmt på andra sätt! Jag är glad att jag bott i Uganda sju månader innan jag kom hit, annars hade jag återigen blivit chockerad över hur jag kommer att behöva bo de kommande månaderna. Nu är jag en sann backpacker! Tanken är att jag kommer stanna här fram till början av Oktober, om jag överlever. Återigen, det är ingen dans på rosor. Till hösten är det tänkt att jag ska åka tillbaka till Uganda och även ett par andra länder i Afrika, främst grannländerna Kenya, Rwanda och Tanzania. Funderar även på att spendera lite tid i Sydafrika och framförallt lära mig mer om Nelson Mandela. Därefter kommer jag komma tillbaka till Melbourne på ett andra års visum. Med andra ord kommer det sörja innan ja g återvänder till Sverige. Inget är dock hugget i sten, vi får helt enkelt se var livet tar mig!

Välkommen Februari!

God morgon.

Idag är det den sjätte februari och det känns som att veckorna bara springer iväg. Etthundraåtta dagar har passerat sedan jag klev på flygplanet på Arlanda och påbörjade min resa till Australien. Tre och en halv månad har passerat otroligt fort och nu återstår det endast sjuttiosex dagar tills jag avklarat mina sex månader som aupair hos familjen Cham.

Jag har hunnit med väldigt mycket under denna tiden och jag försöker att ta vara på varje ledig stund för att få ut så mycket som möjligt av min resa. Detta medför att bloggen blir lidande, jag har helt enkelt bättre saker för mig än att lägga ner timmar på att förbereda inlägg. Efter ett flertal meddelande om att jag måste uppdatera bloggen tänkte jag nu ta tillfället i akt och försöka skriva ett par rader.

Senast jag skrev var den åttonde januari så jag tänkte försöka sammanfatta vad som skett sedan dess! Den nionde januari fyllde jag tjugoett och det firade jag genom att åka på semester med min aupair-familj. Morgonen startade tidigt, vi packade in alla väskor och barn i en taxi och begav oss till flygplatsen för att kliva på flygplanet till Gold Coast. Vi hämtade ut vår hyrbil och körde till Byron Bay där vi spenderade sex dagar i ett lyxigt hus som låg ett stenkast ifrån stranden. Efter sex dagar med sol och bad och alldeles för mycket shopping åkte vi vidare till Surfers Paradise där vi spenderade tre dagar. Vi bodde i två lägenheter på åttonde våningen och hade en fantastisk utsikt över staden och havet. Vi spenderade en dag på ”Wet’n’Wild” som är ett stort vattenland/äventyrsland. Dagen efter besökte vi ”MovieWorld” som är en nöjespark med temat superhjältar. Efter tre dagar i Surfers Paradise var semestern över och dags att återvända till Melbourne.

Marli och Alvin återgick till sina arbeten medan pojkarna njöt av sina sista dagar på sommarlovet. Den tjugoåttonde januari startade skolan igen! Hugo började klass 2 och Spencer började ”prep” som verkar vara vår motsvarighet till ”nollan”. Austin fortsätter som vanligt på dagis och går två dagar i veckan. Sullivan har haft sin inskolning och går nu också två dagar i veckan på dagis. Hittills så avskyr han det och gråter hysteriskt när Marli lämnar honom, inte lätt att vara liten!

Jag spenderar mycket av min lediga tid tillsammans med en tjej vid namn Emma. Emma kommer ifrån Jönköping och är ett år yngre än mig. Hon kom hit drygt en månad efter mig och arbetar också som aupair. Vi spenderar mer eller mindre varje helg och ledig tid tillsammans. Oftast går vi ut och äter då jag har en lista på flertal caféer/restauranger som jag vill besöka. Samtliga caféer serverar något av följande: veganskt, vegetariskt, rawfood, paleo, glutenfritt, sockerfritt etc. Roligt att testa nytt! Förövrigt så har jag aldrig spenderat så mycket pengar på kaffe som jag gör i sällskap med denna tös! Vi tar även mils långa promenader i Melbourne långt in på nätterna så jag måste medge att jag börjar bli väldigt orienterade och duktig på att hitta i den stora staden.

På vardagarna spenderar jag varje kväll på gymmet. Mina benhinnor bråkar inte riktigt lika mycket med mig vilket medför att jag börjat jogga/springa. Styrketräningen är såklart prioriterad men jag tränar också väldigt mycket kondition för tillfället, framförallt intervaller.

Jag och Emma åker till Tasmanien om två veckor och ska stanna i fyra respektive fem dagar. Tyvärr fick Emma bara ledigt på fredag och måndag och måste därför åka tillbaka på måndag kväll. Jag kommer att åka hem på tisdagskvällen och kommer därmed ha en hel dag för mig själv att utforska staden Hobart. Om geografi inte är ditt starkaste ämne så är Tasmanien en och delstat söder om Australien. Tasmanien är inte stort men naturen ska vara fantastisk! Vi kommer att hyra en bil och göra en roadtrip under ett par dagar.

Förutom att jag och Emma oftast dricker kaffe eller äter middag tillsammans så har vi också hunnit med att hyra cyklar och cykla runt i Melborune. Vi har varit på utomhusbio och sett ”Grease” samt på en vanlig bio och sett filmen ”Sisters”. Det är inte en hemlighet att jag inte är någon partyprinsessa och jag kan räkna på en hand hur många gånger jag dricker på ett år. En utav dessa gångerna var för ett par veckor sedan när jag hade min andra natt ute i Melbourne. Den första natten som var under Halloween vill jag dock inte räkna som en partykväll. Hur som haver hade jag och Emma en riktigt lyckad kväll där vi träffade väldigt många härliga människor.

Nästa lördag ska jag och Emma se Melbourne Victory spela mot Melbourne City. Derbymatcher är trots allt dem bästa matcherna! Jag och Spencer såg samma lag spela innan jul och detta blir sista matchen innan säsongen avslutas. Vi planerar även att gå och se en rugby, cricket och australiensisk fotbollsmatch. Måste dock erkänna att jag inte har någon som helst koll på dessa tre sporter eller reglerna. På söndagen ska vi gå på en festival i St Kilda!

Helgen därefter åker vi till Tasmanien och därefter återstår det bara en helg av februarimånad. Sista helgen kommer jag dock att arbeta. Alvin fyller år och det kommer dem fira genom att bo på hotell och gå på ”horseracing”.

Nu är klockan strax innan 12 och jag börjar arbeta. Det är lördag men jag jobbar extra idag då en utav familjens hästar ska springa. Horseracing är som sagt stort i Australien. Jag lovar att lägga upp massor av bilder ifrån semestern en annan dag! Vi hörs snart igen..

12/12 – Häng med Nadia

Min lördag spenderade jag tillsammans med Nadia. Nadia behövde köpa julklappar till de två barnen hon är aupair hos. Vi åkte till Emporium som ligger inne i Melbourne. Jag köpte ett par byxor samt en bok. Jag måste medge att det är oerhört enkelt att spendera pengar härnere.. Men vad gör det om hundra år!

Vi åt en väldigt sen lunch, vid fyra tiden hade vi äntligen bestämt oss för vilken restaurang vi skulle ta. Vi gick till Degraves St och slog oss ner på en utav restaurangerna. Maten var god, jag tog en kycklingrätt med vildris. Jag tror förövrigt att varenda låt som spelades på den restaurangen fanns på min Spotifylista sedan innan, lite läskigt!

Det är alltid roligt att träffa Nadia, hon är en väldigt enkel person att umgås med. Förutom att jag knappt kunde somna på kvällen av magsmärtor samt gick upp under natten för att spy så tycker jag ändå att min lördag var lyckad.

DSC_0676

11/12 – Judiska museet och Combi Café

Fredag och därmed ledig ett par timmar under dagen. Jag spenderade min förmiddag på ett museum om andra världskriget. Museet heter Jewish Holocaust Centre och ligger i förorten Elsternwick. Det är ett väldigt litet museum. Jag gjorde ingen guidade turer utan gick runt på egen hand och läste.

Det var två stycken guider som kom fram ett par gånger och frågade om dem kunde berätta lite om historien för mig. Den ena guiden blev oerhört förvånade när jag svarade nej på frågan om jag studerade om förintelsen på universitetet. Det kanske inte är så vanligt att en 20-åring frivilligt spenderar sin förmiddag på ett museum. Den andra guiden blev förvånad när jag talade om att jag besökt Auschwitz, Birkenau och Mauthausen. På museet fick jag läsa att arbetet som utfördes på Mauthausen var totalt meningslöst och enbart för att försvaga och bryta ner fångarna psykiskt och fysiskt. Det fanns andra läger som hade fabriker och gruvarbete, alltså aningen ”mer meningsfullt arbete” om man kan uttrycka sig så..

DSC_0673
Visserligen är jag en känslig människa som har lätt för att visa känslor.. Men jag blev själv förvånad när jag insåg hur det rann tårar nerför mina kinder när jag gick runt och läste. Det är så overkligt att något så fruktansvärt har hänt och att det inte skedde för så många år sedan. Det gör mig så himla upprörd att det finns människor som påstår att förintelsen aldrig har hänt. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på framtiden och vad som kommer ske inom de kommande åren.. Det går inte att undgå att det varje dag pågår krig världen över. Hur lång tid kommer det dröja innan det kommer till Sverige? Kommer ett nytt världskrig uppstå och kommer kristna vara den utsatta gruppen? ISIS skrämmer mig.

DSC_0671
Oh, här kunde jag inte låta bli att få tårar i ögonen. En judisk barnläkare vid namn Januz Korczak hade två barnhem i Warszawa, ett för kristna barn och ett för judiska barn. Han var en känd författare och därför erbjöd nazisterna honom en chans att fly men han valde att fortsätta driva barnhemmet. I augusti 1942 kom nazisterna till barnhemmet och förde med sig barnen till Treblinka. Nazisterna hade ingen anledningen att ta med sig honom men han valde att följa med barnen till koncentrationslägret. Kunde han inte rädda barnen så kände han inte heller att det var rätt att rädda sig själv. Vilken hjälte!

DSC_0669
DSC_0666
Usch, här grät jag också.. Fruktansvärt med alla barn som dog.

Efter ett känslomässigt besök på museet promenade jag bort till förorten Elwood och till ett café vid namn Combi. Det regnade och blåste ganska rejält men jag trotsade vädret och promenerade hela vägen. Combi är också ett utav dem caféer som jag har på min ”att-besöka-lista”. Ett café som är passionerad i att använda organiska produkter som inte innehåller några syntetiska ämnen eller kemikalier. Spännande!

Jag passade på att äta lunch och valde en utav raw food rätterna, Zucchini spagetti. På menyn stod det ”Färsk ekologisk sallad med spiraler av zucchini spagetti, toppade med husets krämig cashew dressing, hackad svamp, paprika och kål, toppat med groddar och frön. Oerhört gott! Till detta tog jag en Flat White som tydligen är typiskt australienskt. Mikroskum – ångad mjölk från botten av en kanna – hälls över en dubbel espresso. Det liknar alltså en latte men med mindre mjölk. Tydligen är det väldigt viktigt vilken del av en skummande mjölken som man använder, den i botten eller den översta.. Japp, jag har precis läst väldigt mycket om detta på google för att få en korrekt beskrivning. Hur som helst tog jag kokosmjölk istället för vanlig mjölk, det rekommenderas inte. Det smakade enbart kokos..

Processed with VSCO Processed with VSCO
Så vackert att man blir tårögd! Ät mer färger folket.

Min fredagskväll spenderade jag i Melbourne tillsammans med en grabb. Vi drack kaffe och pratade om allt mellan himmel och jord. Då han är medveten om hur mycket jag älskar julen tog han med mig på en promenad runt Melbourne för att visa mig alla de platser med julpynt. Alltifrån ljusshower till stora julgranar. Då han inte själv är ett vidare fan av julen kunde jag inte bli annat än rörd när han frivilligt promenerade runt staden med mig.. Små saker som betyder mycket. Det var en mycket lyckad kväll.